En poets öde bland Afiles inferno

( Utspelar sig - År 899, Juni 19:e under Afriles svartbrand )

Paniken på gatorna

Mahnikar, Prismans speleman kastade bara en blick bakom sig när han såg sällskapet försvinna bort med hästarna innan han fortsatte springa in mot den brinnande stadsdelen med panik i hans ögon. Afile var i brand. Mahnikar visste inte riktigt vad som har hänt, han hade i största mån försökt undvika gruppen efter Skeppet Pylares, han behövde tänka och samla på sig mod. Allting var så enkelt i Kullsäter med han och Thoa, in i Fonte och fortsätta som de alltid hade gjort. Hon predika medan han tjänade pengar. Det kanske inte var mycket till liv men det gjorde honom lycklig.
Branden växte mer och mer i Baronessans bostad och hade börjat sprida sig till närliggande byggnader. "Måste hitta Thoa" sa Mahnikar till sig själv samtidigt som han sprang ut från gränden och inpå de större gatorna. Folk flydde i panik och skrek i panik efter sina nära och kära, stadsvakterna gjorde vad de kunde för att få ordning samt att bekämpa eldarna. Mahnikar knuffade sig fram och svängde av en sidogata för att röra sig framåt snabbare.
Han tänkt så mycket de senaste två dagarna. Han hade greppat tag om Thoa när alla var ute och gjorde ärenden i stan och pratat med henne, berättat att han hade starka känslor för henne men hon hade bara varit så kall tillbaks. Det var som hon hade blivit en helt annan person sen dom träffade på den där Ktzain och Toka, från en glad och munter individ som var varm och såg livets möjligheter till en tyst, kall livvakt eller tjänare. Mahnikar visste att hon var så gott som en slav borta i Ryōjin, men här var hon fri - här hade hon möjligheter att leva ett nytt liv. Varför såg hon inte det? Han hade bara tänkt lämna allt bakom sig. Sällskapet var kraftfulla individer, och det skulle inte förvåna honom om rykterna stämde att det var orchen som hade vridit värdshuset som en karamell och dödat de fem människorna med sin magi eller förvandlat folk till kristallmonster. Helvete, Mahnikar var rätt säker att orchen hade startat denna brand.

Cellen där allt vände

Mahnikar visste vart Thoa befann sig. Hon hade gjort några av stadsvakterna förbannade och nitat en i ansiktet efter utfrågning angående det som hade skett på värdshuset. Hon satt i barackerna, och elden kom allt närmare. Att ta smyga sig in var inga problem, de mesta av vakterna var ute och försökte stoppa elden. Han hittade nycklarna till cellerna ganska snabbt och begav sig ner och spelemannen fann Thoa bakom lås och bom. Trots den panik som skedde utanför och skriket som ekade ner till fängelsecellerna samt det röda ljuset från infernos lågor allt blev starkare, så var Thoa lugn och sansad. Hon satt mitt i cellen, nästan mediterade - Mahnikar trodde att hon kanske bad till sin gud.
"Thoa!" utbrast Mahnikar och kastade sig mot låset med nycklarna, kämpades att hitta rätt nyckel mot rätt lås. Thoa öppnade sina ögon lugnt och reste sig upp.
"Mahnikar, vad gör du här?"
"Någon måste rädda dig för omväxlings skull, Thoa. Detta kommer bli en perfekt sång sen när allt är klart." skrattade Mahnikar nervöst och fick in rätt nyckel i låset. "Kom! Vi måste fort ut innan stadsvakterna vet någonting eller branden tar oss!"
Thoa rörde sig mot honom och omfamnade han. Hennes kram var magisk, det var som minnet från hennes kyliga beteende plötsligt försvann och där stod den person som Mahnikar kände igen. Den flicka som såg alla möjligheter framför sig, den flicka som var lika rädd som han själv. Han kramade om henne.
"Det är över nu" viskade Mahnikar in i hennes öra. "Låt oss rida härifrån."
"Vart är mästerinna Orula? Vart är mäster Saurdarryss?" frågade Thoa och avbröt kramen och tittade in i Mahnikars ögon med både glädje, värme men också en sorts tjänsttrogen blick från soldat som väntade på nästa order.
"Skit i dom, Thoa! De bryr sig inte om dig, de tänker inte på dig! Tänk klart Thoa, de bara utnyttjar dig. Följ med mig, vi återgår till vår ursprungsplan. Vi tar oss till Fonte, vi ser de fantastiska maskinerna de bygger. Vi ser på Kahala klipporna som vi pratade om, vi-" Mahnikar avbryts när Thoa lägger ett finger över hans läppar. Hennes hud var varm.
"Jag tjänar Toka Toka, Mahnikar" när hon sade hans namn så var det som tusen knivar träffade hans ryggrad. "Vart är dom?"
"De alla samlas vid Tsipporas mosters herrgård norr om staden, men det spelar ingen roll"
"Varför inte då?"
"Bazruk har under loppet av 2 dagar dödat vem han vill, ingen säger ifrån honom - ingen gör någonting. Aeirblod besitter för mycket makt." säger Mahnikar uppgivet. Thoa tar ett steg tillbaks och ökar avståndet mellan dem. "Han dödat fem personer vid värdshuset, han förvandlat flera till kristallmonster för sen ta deras grejer och kalla sig hjälte och nu startat ett inferno som vem vet hur många hundra om inte tusentals personer. Jag hörde det från honom själv och såg han gå ut ur röken, Thoa! Han kom ut skrattades som en galen gamling. Bazruk bränt folk för sitt egna nöjes skull Thoa. Barn!"
Thoa tittade på honom. Men inte ett ord yttrades från hennes läppar.
"Barn, sjuka, gamla, unga och oskyldiga, Thoa!" fortsatte Mahnikar och förtvivlat försökte komma åt henne. Hennes blick var nu kall och hård. "Jag kan inte stå för det, något måste göras! Jag tänker meddela stadsvakten vart dom är, inte ens det - inkvisitorerna måste veta. Han måste stoppas!"
"Bazruk dödade inte personerna på värdshuset, Mahnikar. De anföll oss och mästerinna Orulas heliga krafter krossade de otrogna till smör." svarade Thoa kallt.
"Ännu värre!" Mahnikar gjorde kraftiga rörelser mot dörren som ledde upp mot ytan. "Ser du inte, Thoa? De är farliga individer! Vi måste stoppa dem innan fler dör! Innan du dör.."
Thoa tittade ner mot marken, mot hans fötter.
"Vet att du sällan lyssnar på mig Thoa, men lyssna på mig nu för en gång skull. Man kan inte lita på dem, de är farliga... vi kan återgå som allt var förr. Minns du inte kvällen vid Valnuos karaseller, minns du inte hur lycklig du var? Dom där vandrar från stad till stad, tar de pengar som inte är spikade på bordet och dödar de som står ivägen. Lyssna mig Thoa!"
"Jag hör." svarade Thoa och kastade sig över honom. Mahnikar flög ner på golvet och kände hennes krigarhänder runt om hans hals. Han försökte knuffa henne bort från sig men hon var för stark, slå bort hennes händer eller åtminstånde lirka upp dem så han kunde få något syre ner till lungorna men hon var som en sten. Lungorna skrek efter syre och han började känna paniken i kroppen efter att hosta men kunde inte göra någonting. Kroppen blev allt svagare och världen allt mörkare. Han tittade upp på Thoa samtidigt som världen omkring honom svartnade. Hennes ansikte och kropp var den kalla krigaren som han hade sett henne de senaste dygnen, men hennes händer var varma och mjuka som han mindes dem i Valnuo. Han försökte kämpa att få fram ord, men kunde inte. När han inte kunde, så orkade han inte mer. Han orkade inte kämpa mer, han orkade inte paniken i kroppen eller kämpa att leva mer. Han lät mörkret svepa om hans blick och det sista han såg var en tår som började rinna nerför Thoas kind.