Svartkrut

Det svavelosande grovkorniga pulver som för alltid kom att revolutionera Aeryns slagfält är egentligen en uppfinning med många hundra år på sin nacke. Det första kända svartkrutet togs fram av järndvärgarna i Magrakk redan under den fjärde tidsåldern, men såg aldrig någon storskalig användning - deras variant hade en för låg niterhalt för att orsaka en explosion och användes istället för att med pumpar slunga en låga för att på betryggande avstånd bränna bort explosiv gas som ibland samlades i deras tunnlar och hindrade gruvarbete. Järndvärgarnas isolationistiska attityd till omvärlden och skepsis till innovation gjorde att uppfinningen spred sig mycket långsamt. Det var inte förrän på 280-talet (5:e T) som alkemister i Teyfugo på allvar såg pulvrets potential efter blandningen hade inhandlats från järndvärgiska köpmän. Det dröjde inte länge förrän de förbättrade den primitiva dvärgiska mixturen till det explosiva svartkrutet, kapabel att genom detonation avfyra projektiler i hög hastighet, som snabbt kom att revolutionera Aeryns slagfält.
Svartkrut är en blandning av niter, svavel och kol och har gett upphov till förödande krutvapen som gevär, kanoner, granater och pistoler. Från att vid 300-talets början ha producerats i små verkstäder och varit en raritet är tillverkningen av krut idag på många platser i Aeryn relativt industrialiserad. Det finkorniga pulvret tillverkas normalt i kvarnar i stor skala, eller alkemiska laboratorier i mindre skala (alkemister fokuserade på krutproduktion är ofta mer intresserade av att ta fram den optimala mixen av ingredienser än storskalig produktion). På grund av sin explosiva natur och krav på torr transport är det vanligare att krut produceras i närheten av platserna de används och att råvarorna importeras än att krut köps in från långväga. Kol och svavel är relativt vanliga ingredienser och innebär sällan ett problem, men niter är en raritet och behöver ofta importeras - vanligtvis till höga kostnader vilket gör niterhandeln mycket lukrativ för platser som har nitertillgångar.
De första krutvapnen som producerades var långt från de dödliga instrument som senare kom att skaka Aeryns slagfält. Första fumlande försök att ta fram handeldvapen resulterade i svårsiktade, tröga och tunga handkanoner vars största merit var att genom höga smällar sätta skräck i sina fiender - dess potential att skada var dock låg och innebar nästan like stor fara för den som avfyrade vapnet som den som blev siktad på. Det var istället genom belägringskanoner som krutvapen cementerade sin roll i krigsarsenalet och som på kort tid kom att bryta den tidigare dominansen av borgar och murar genom att reducera även de mest formidabla fortifikationer till ruiner på mycket kort tid. Under de följande två århundranden förbättrades stadigt handeldvapen till den punkt där den militära makten började skifta från tungt ridderskap och adel till snabbtränade almogeinfanterier beväpnade med bössor.
Svartkrutet räknas till en av De fyra stora genombrotten.
Avfyrningsmekanismer
Många gevär använder sig av ett så kallat luntlås, en enkel konstruktion som är både billig att producera och relativt pålitlig, där placeras en glödande lunta vid gevärets hanne som vid avfyrning pressar mot krutladdningen och avfyrar vapnet (dock med nackdelen att luntan måste antändas manuellt). Till skillnad mot tidigare handkanoner kan således vapnet både siktas och avfyras samtidigt. På vapen där det inte är praktiskt att använda en glödande lunta, främst på rytteripistoler, används istället ett hjullås där en pyrit fäst vid ett hjul som vid rotation tänder krutet genom en gnista - hjullåset är dock svårare att tillverka och inte lika pålitligt.