Hennes Kopia - Kapitel 1

Hon synade sig själv i spegeln och tyckte hon kände sig lite febrig. Konturerna av hennes kropp blev suddiga. Håret stod på ända. “Vad tittar du på?”
Nath vände sig tvärt om och såg sin leende lillasyster i ögonen. Två systrar kunde inte vara mer olika. Nath hade midjelångt, korpsvart hår, olivfärgad hy, nötbruna ögon och trots sina mörka drag några busiga små fräknar på näsan. Mona, hennes syster, var ljus och lockigt rödhårig. Fräknar hade dock hon med. Så något hade dem gemensamt i alla fall!
“Vad tittar du på?”, frågar Mona igen och tittar själv in i spegeln.
“Inget, jag känner mig lite yr”
Nath rufsar om Mona i håret.
“Men oroa dig inte, jag är snart bra igen”
Hon trodde verkligen på det, men hon kände sig inte alls bra just för tillfället. Hon känner sig febrig. Hon har hört om feber och haft feber, men hon känner sig annorlunda nu. Nath blir sällan sjuk, det är underligt faktiskt. Hon visste vad hennes mamma skulle säga. Hon fick inte gå till läkare eller någon vårdcentral. Hon kunde bara hoppas allt skulle bli bättre.
“Hur mår du? Mår du inte bra?”
Synthia synade Nath från soffbordet där hon rökte en halv cigarett. Nath mådde illa av lukten. Hon var verkligen känslig nu.
“Nej… Jag är yr. Har nog feber”
“Du får ju aldrig feber?”
Det var som om hennes mamma anklagade henne för att vara sjuk.
“Nej jag vet men…”
“Du vet vad jag tycker om myndigheter och vården och sådant där blidder bladder”, svarade Synthia och vände blicken mot TV:n.
Det var inte som om Nath inte visste varför hennes mamma var som hon var. Det var inte som att hon inte visste varför hon aldrig blev sjuk, varför hennes liv var annorlunda.
Drömmarna blev alltmer påtagliga. Hon såg sig själv inuti en glob av glas. En liten människa, nästan så man undrar om det ens var en människa alls. Sedan kom rösten, den där rösten som var så välbekant vid det här laget.“Du är inte den du tror att du är”, nästan vrålar den i ansiktet på henne. Ett osynligt ansikte pressas mot glasgloben. Hon ligger där inne och huttrar, fryser. Det är så kallt.
Hon vaknade med ett ryck. Andhämtningen var snabb och hon flåsade som om hon var döende. Pärlor av svett i pannan och hon visste knappt vart hon var någonstans. Någonting är fel. Med henne och med drömmen och med hennes mammas rädsla för myndigheter. Hon visste som sagt delvis varför hennes mamma var så rädd, det hade hänt saker för längesen som hon aldrig ville tänka på igen. Men är det värt att dö för att det inte ska hända igen? Den här febern går nog inte över av sig själv.
Men nästa morgon kände Nath sig faktiskt bättre. Men det varade bara ett litet tag. Kan det vara så att för att hon har de gener hon har så blir hon sjukare än andra när hon faktiskt väl blir sjuk, även om hon blir sjuk sisådär vart sjunde år? Inte ens hosta får hon oftare än så.
Men nu var det bra för stunden i alla fall. Det kändes skönt att kunna andas utan smärta och att känna sig lagom varm igen. Men något hade förändrats. Hon kände sig arg. Arg för att hon var menad att vara annorlunda, för att hon hade skapats i ett laboratorium. För att hon visste att hon var en av flera kloner.
Synthia knackar på dörren till Naths sovrum. Hon knackade ihärdigt och lite stressande. “Ja?”
Synthia skruvar på sig och stiger in genom dörren.
“Kan jag få prata med dig? Du är gammal nog att få veta lite mer än det du redan känner till…” börjar Synthia men Nath avbryter henne:
“Mamma! Din historia ändrar sig hela tiden! Jag vet redan att jag inte är en riktig människa, okej? Det är väl det enda jag behöver veta?”
“Nej, det är inte alls det enda du behöver veta, och du, det är inte som du tror. Kan jag komma in och sätta mig?” frågar Synthia och meningen övergår gradvis från irriterad till mjuk.
“Visst, gör det, få höra vad du har att säga den här gången”.
Synthia tittar ner i golvet och sätter sig sen på skrivbordsstolen en bit bort från sängen där Nath sitter. Hon harklar sig.
“Vet du, Nath, du är faktiskt ingen klon”
“Men va? Jag fick ju det bevisat för länge sedan och…”
“Låt mig prata till punkt. Du är ingen klon, du var snarare mål för att bli klonad. Du vet… Mona och du är speciella. Folk ville komma åt er. Göra en armé av er. För att ni är… speciella”
“På vilket sätt är vi speciella då?” frågar Nath och stänger igen boken hon precis läste. Något i Synthias röst är annorlunda. Hon låter genuin på ett sätt hon aldrig gjort tidigare.
“Ni är magiker”
Nath begrundar detta ett tag och sluter ögonen. Försöker bläddra igenom allt som hänt i hennes liv. Visst har hon känt sig annorlunda, men… inte magisk.
“Hur kan jag vara en magiker? Jag har aldrig fått något magiskt att hända”
“Jo du förstår… Du kan inte använda magi utan din trollstav. Och enligt vår lag inom magikervärlden så får man inte sin trollstav fören på sin artonde födelsedag. Det är därför du inte kan göra något magiskt. Men du förstår Nath, alla kan inte använda trollstavarna. Bara magiker kan använda dem. Och det är därför de ville skapa fler som du.”
“Jag fattar inte… vad vill de ha oss till?”
“Maskiner som tar över världen. Ni är människor, men ni är speciella. Jag vill inte att du ska gå omkring och tro att du inte är en människa som jag och din pappa”
“Kan ni använda magi, du och pappa?”
“Nej. Jag ärvde aldrig den förmågan. Bara var tredje generation kan ärva den. Den innebär att din gammelfarmor var magiker.”
Nath tycker att hennes mamma går för långt. Det är så många gånger hon ändrat historien om Nath och Monas liv nu. Varför hon känner sig annorlunda och varför de aldrig kan vara i kontakt med sjukvården eller myndigheter. Varför Nath inte ens vet när hon är född. Men något är annorlunda. Något känns annorlunda. Synthias ögon är vädjande.
“Varför bestämde du dig för att berätta detta nu?” undrar Nath till slut.
“För att vi måste bryta lagen och ge dig din trollstav tidigare.”
“Vad menar du? Jag är bara sexton år?”
“Nej, du är inte sexton. Du är yngre. Så det är ännu allvarligare än det verkar. Men jag vet att något håller på att hända. Du måste få trollstaven tidigare så du kan försvara dig. Enligt magikerlag är det förbjudet att ge barn under arton sin trollstav. Men jag bryter lagen för dig.”
“Vad händer? Mamma?”
Synthia väntar länge innan hon svarar.
“Har du inte sett den röda skåpbilen utanför och undrat vad tusan den gör här?”