Hennes Kopia - Kapitel 2

"Mona, skynda dig!" skriker Nath och rycker förtvivlat sin syster i handen. På samma sätt som hon hade ryckt upp Mona ur sängen i samma stund som hennes mamma skyndat på dem. De smet från bakdörren, och var jagade av ohyggliga varelser en bra bit innan de kom utom räckhåll. Men Nath vågade inte stanna. Hon höll krampaktigt den knotiga trästaven i ena handen och sin älskade lillasyster i den andra. "Jag är trött!" gnällde Mona och Nath erkände att hon också var ganska trött. Hon sneglade över axeln, men såg ingenting längre.
Plötsligt hör Nath något bakom sig och vänder sig förskräckt till Mona.
"Fort, in här!"
Nath trycker in Mona i ett stort ihåligt träd som hon fick syn på precis bredvid dem. Mona andas högt och Nath håller stressat om henne men håller bestämt en hand för hennes mun.
"Tyst Mona!" viskar hon irriterat.
Plötsligt hör hon dock en kvinnoröst. Mona verkar inte reagera alls. Ljuden utanför försvinner gradvis och Nath tar bort handen för Monas mun.
"Hörde du rösten?" frågar hon i viskande ton.
Mona ser förvirrad ut och det räckte som svar. Hon hade alltså inte hört den.
"Oroa dig inte, mitt barn. Du håller inte på att bli galen!" säger rösten, nu högre än innan. Precis som om den var närmare henne fysiskt.
"Jag är Rose" säger rösten i behaglig stämma. “Din gammelfarmor. Du kommer klara dig bra, bara du lyssnar på mig och låter mig vägleda dig.”Nath lyssnar noga. Mona tittar åt alla håll och verkar inte förstå vad som händer.
“Hör du en röst Nath?” frågar Mona och börjar äntligen få grepp om vad som sker.
“Ja det är gammelfarmor Rose”
“Varför kan inte jag höra henne?!” gnäller Mona i en anklagande ton. “Jag vill också!”
“Mona, sluta gnäll, vänta…”
Rösten försvinner och kommer tillbaka, det låter som om rösten blivit vågor på vattnet nästan.
“Sådär, jag var tvungen att tänka” fortsätter Rose plötsligt. “Nathalina, lyssna. Du har en gåva. Det verkar som lilla Månstråle har förskonats den… Men du måste lära dig att lyssna på rätt sätt.”
Rose tystnar.
“Vadå? Jag förstår inte?” viskar Nath. “Vad är det jag kan som inte Mona kan?”
“Höra mig. Det beror på att du kan se andar. Höra andar. Jag är en av dem.”
Nath lyssnar och nickar, och Mona ler plötsligt.
“Du ser knäpp ut” skrattar hon.
“Äh!”
Det har blivit skymning och oväsendet utanför det ihåliga trädet har gradvis försvunnit. Nath tittar försiktigt ut ur hålan de suttit i och kan inte skymta en själ.
“Kusten är nog klar” viskar hon.
De två systrarna tassar försiktigt fram i det mjuka gräset. Då hör hon Rose igen.
“Fort, sväng åt vänster!”
Nath gör som hon blir tillsagd och Mona nästan snubblar till följd av den hastiga rörelsen. Men till Naths förvåning så blev det inget gnäll från Monas håll.
“Lita på främlingarna du snart kommer se….”
Roses röst försvinner bort och Nath sväljer hårt. Vad menade hon nu?
Men där, alldeles vid ett stort ekträd låg ett litet litet hus. Så litet att Nath skulle kunna nudda dess tak om hon sträckte sig det högsta hon kunde.
Innan hon hann undra hur hon skulle göra nu så hörde det en mörk, dov röst bakom henne.
”Vet ni vart ni ska? Är ni vilse?”
Nath och Mona vänder sig om. Där står en liten kuvad farbror, inte mycket längre än dem. Snarare kortare. Det är nog han som bor i huset.
”God kväll, jag är Nathalina Grenseek. Detta är min syster Månstråle…”
“...Men jag kallas bara Mona” avbryter Mona med världens största leende så att den kuvade farbrorn inte kan låta bli att le åt den bedårande flickan.
“Jo ehm… Vi..” Nath försöker fortsätta meningen, men farbrorn avbryter henne:“Kom in på en kopp te, jag och min familj ska se efter er. Ni kan lita på oss!”
Nath känner sig skeptisk men tackar ja till erbjudandet. Rose sa trots allt att hon skulle lita på främlingarna.
Mona hoppar upp och ner i extas och tar sin lilla hand i farbrons stora hand.
“Du är förtjusande med dina röda lockar!” skrockar mannen och ler mot Mona. “Jag heter Burt, förresten. Burt Minasry. Välkommen in i stugan. Här är min fru Matty Mortina. Och se där, här kommer min dotter, min lilla Rosalinda.”
“Trevligt att träffas!” svarar Nathalina och niger lite försiktigt när hon får se hela familjen Minasry.
“Så artiga barn!” tjoar Matty Mortina med ett ännu större leende än Monas var innan. Mona hoppar runt i hallen, jämfota, och dottern Rosalinda ler och hänger på leken efter Mona. Till Naths förvåning är alla i hushållet korta, lika korta som henne. Hon var alltid kortast i klassen och hon var van att både jämnåriga och vuxna alltid var längre än henne. Alla utom Rosalinda, som var nästan i jämn höjd med Nath. Men hon gjorde inget väsen av det.
Plötsligt hör Nath en röst, men det lät inte som Roses.
“Mitt barn… hjälp mig. Snälla..”
“Va?”
Nath utbrister förvåningen högt utan att tänka efter. Alla tystnar och tittar på Nath. De verkade inte ha hört vad hon hört. Hon går i riktning mot rösten och den leder henne till en tavla av en gammal herre som tittar förstummat på fotografen som tagit kortet. Han ser verkligen förvånad ut på bilden.
“Vad gör du Nath?” frågar Mona.
“Hörde du inte?” svarar Nath och blir nästan lite rädd. Varför kan hon höra sånt här?
“Oroa dig inte mitt barn, du är i Avoranic, många kan höra andar här” svarar Matty Mortina som om hon visste precis vad som försiggick.
“Vad är Avoranic?” undrar Mona och Nath i en mun.
“Skämtar de eller?!” utbrister Rosalinda. “Mamma? Skämtar dem?”
“Tyst raring”. Burt avbryter Rosalinda.“Vart kommer ni ifrån småttingar?” undrar han mjukt.
Nu är Nath inte säker på någonting, men de var hemma, i hallen, påväg ut springandes. De var hemma i Småby.
“Vi kommer från Småby” säger Nath lite trevande, som om hon inte vill avslöja för mycket om sig själv.
“Så ni är från… jorden?” brummar Burt och med ens blev hans gröna ögon till stora glober. Det nästan kala huvudet fick små knoppar, precis som om han rös till.
“Ja? Eller vad menar ni? Är vi inte på jorden?” Nath tittar på Mona som tittar ner på sina små skor istället.
“Ni är i Avoranic. Avoranic är inte jorden. Vi misstänkte att ni inte var härifrån, men att ni kommer från jorden… Drottning Cassidys hemvärld… Det är… Det är ju fantastiskt!” tjoar Burt och tittar på Matty Mortina som inte riktigt ser ut som hon vet vad hon ska tro.
“Men… hur kom vi hit egentligen?” Börjar Nath, men inser att hon vet svaret själv. De gömde ju sig i det där stora trädet. Kan det vara porten till Avoranic?