Ylmes Pavator och Sergunia

Sagan om Ylmes och Maria Pavator
Ylmes Pavator och hennes dotter Maria bodde i den alviska staden Minrontel på ön Astair. Året var 630 N.T. och Maria var 10 år. För 5 år sedan, 625 N.T., hölls ett möte på ön Anaerim, norr om Astair. På mötet närvarade matriarken av Vos, Sergunia, patriarken i Yol, Gelvott, Cyeliensdrottning, Taranya av Isperiot, och kung Cermon av Astair. Under mötet slöts det en pakt som senare skulle bli känd som Anaerimpakten. Den innebar att templenas territorier i Sirvendel, Astair, Cyelien och tillhörande öar i den alvisks övärlden tillsammans skulle ingå i ett mäktigt alvrike, Foerwylon. De som var mest drivande i detta var de dualistiska templena, vilket gjorde vissa misstänksamma. Däribland Ylmes Pavator.
Hon var alv och född i Isperiot men hon upptäckte tidigt att hon hade magiska krafter och då flyttade hennes familj henne till Minrontel där hon fick vara trollkarlslärling hos Grelwin den store illusionisten. Åren gick och Ylmes träffade en människopojke som jobbade i hamnen. De förälskade sig och fick en dotter, Maria. Men efter ett par år, medan Maria fortfarande var mycket liten, behövde mannen bege sig hem till Bretel i det splittrade riket Nikostrum. Han förklarade aldrig varför han behövde gå. Ylmes blev klar hos Grelwin och tog hand om Maria med hans hjälp.
Tiden gick och Maria växte. Ylmes gjordedet som förväntades av en hovmagiker men hon var mer kraftfull en någon annan innan henne. Under Foerwylons bildning och efter var hon en ständigt hot i Sergunias ögon. Det hade börjat bli farligt att stanna kvar och samtidigt började Ylmes höras tala om ett mystiskt föremål i Saalius, Oghma Recollectum eller minnesrullar. Hon flyttade till Salubathaar och skickade Maria till hennes far i Bretel.
Han kunde inte ta hand om henne eftersom han inte hade något arbete så han skickade henne till sin bror i Isnij. Farbrodern var dock en lömsk person och sålde Maria vidare till värdhusinnehavaren Sarrida, en yuanti. Hon låste in Maria och skulle sälja henne till högste budgivare om inte en gnom skulle kommit förbi och räddat Maria. Denna gnomen hette Klunk och kunde ta skepnaden av en björn. Han reste med ett sällskap bestående av alvisk svartmagiker från Yol vid namn Ældin, en drakjägare från Ardnem med drakblod i ådrorna och en dvärgptofet med ett viktigt uppdrag: att sprida sin tro till Midfärnes alla hörn.
I Salubathaar kunde Ylmes gömma sig i ett hemligt rum på Värdshuset Den Gyllene Bägaren som ägdes av hennes vän bugbearen Scalbor som delade hennes oro för de dualistiska templena och alvriket Foerwylon plötsliga framväxt. Även han hade till viss del magiska krafter men han använde dessa mest till att underlätta sysslorna på värdshuset. Ryktena om Oghma Recollectum stämde. På Universitetet i Salubathaar fanns det ett exemplar men Ylmes lyckades aldrig få tag på den. Om hon skulle gjort det skulle hon få följande historia berättat för sig:
År 595 N.T.
Nikostrum är ett stort imperium med Sardidj i norr, Perroc i söder, Craithos i öst och Solgmar i sydväst. Många strider sar utspelat sig på slätterna och skogarna i sydvästra Kasseldra men väster om kel'Berog på Mernatons blodiga slätter, öster om bereziernas huvudstad, Marakator, har det bekämpats allra flest. Man brukar säga att blodet aldrig stelnar på Mernatons slätter.
Så va det också nu. Berezierna slogs mot nikostrierna på de hundraåriga slagfältet och detta slag gick de en vinst till mötes. De tryckte upp nikostrierna förbi kel'Berog och upp mot Tyropolis där de besegrades den kejserliga armén ledd av Hirwathel Galyptos, kejsarens son. Efter det tidigare nämnda nederlaget var riket dock mycket försvagat och denna sista kraftansträngning hade kostat mycket.
Detta insåg alverna i östra Sirvendel. Matriarken Sergunia och Patriarken Gelvott drömde båda om ett enat alvrike, mäktigare och stoltare än Nikostrum i norr. De hade många spioner i det nikostriska hovet och lärde sig fort om denna allvarliga situation. Många år av krig hade krävt många liv och armén behövde ta in fler obegåvade och bönder. Städernas vakter fick flyttas till fronten vid Tyropolis. Detta gjorde städerna mindre säkra och palatset mer obevakat. Hovet och militären blev mer infiltrerat av högalverna under denna desperata period. Detta pågick i många år. 596 N.T. mötte nikostrierna ett nederlag i Tyropolis som skulle kosta kejsardömet dyrt. 597 N.T. kom startskottet på det som skulle bli Nikostrums fall och Foerwylons uppkomst. Kejsaren Doreq II Galyptos mördades av en alvisk lönnmördare som samarbetade med berezierna under striderna i norra Telgmar och under belägringen av Marakator.
Sergunia hade personligen anlitat lönnmördare och fått henne rekryterad av Kung Morocles av Berezia. Under åren som följde mordet på kejsaren mördades alla medlemmar av hovet inom loppet av några år. Kejsarens yngre bror Mirnaus och hans fru och barn, sonen Hirwathel och hans dotter Saluina, samt hans son Miranon. Det tredje barnet, Casaednys lyckades dock fly. Parallellt med morden på hovet, alla tjänare och husdjur, avancerade Morocles trupper fram och plundrade städerna i Nikost. Tyropolis föll och plundrades, Ulvhem kort därefter och slutligen också Nikostrums huvudstad Gripsala, en stad byggd på Illustrahdons ruiner, det vill säga resterna av Nikostorus borg.
Med det vakuum som uppstod vid sekelskiftet 600 kunde en ny supermakt resa sig i Midfärne. Holius styrdes av Matriarken Sergunia och hennes råd i staden Vos. Velnor styrdes av Patriarken Gelvott och hans råd. Astair styrdes av kung Cermon och Cyelien av den unge kung Eosun. Under första årtiondet gick Holius och Velnor ihop för att bilda det Dualistiska Förbundet, en teokratisk stat bestående av båda riken om med Vos och Yol som dess huvudstäder. Sergunias dotter Taranya giftes bort till kung Eosun och blev drottning av Cyelien. Hon flyttade till Isperiot och inom några år dog kungen av att Taranya förgiftat honom i hemlighet. Gelvott försökte gifta bort sin kusin till kung Cermon men han vägrade. Han vägrade också alla gåvor som templena erbjöd honom. Året var nu 613 N.T. Taranya växte i rollen som drottning och Cermon i rollen som kung. Förbundet blev allt mer mäktigt och började nu även driva bort skogsalverna från den uråldriga högalviska staden Vergilion dör skogsalver bott sedan tiden före Nikostrum blev ett imperium. Länge fortsätte detta politiska spel och alla lärde känna sina roller, började säga samma saker. Taranya var för idén om ett förenat Foerwylon men Cermon var mycket kritisk. 624 N.T. kom mäktiga magiker från Halzuth till Vos. Dessa var anlitade av Sergunia för att med hjälp av sin magi manipulera Cermon till att tacka ja till pakten. De kom från staden Bezerkium och använde kraftfull haluzisk magi från Kahuldramohrans dagar. Året därpå hölls mötet på Anaerim och Foerwylon bildades. Under de första åren gjordes många uppror och de flesta i Minrontel, ett lärosäte som var känt för att gå emot templenas lära i mycket. Många var misstänksamma mot Foerwylons bildning och på goda grunder. Cermons plötsliga skifte och kort därefter död väckte misstankar. Den Heliga Inkvisitionen gallrade ut oliktänkande på grund av "kätteri". Många flydde den Alviska övärlden precis som Ylmes och Maria.
Sergunia föddes 127 i Vos. Hon växte upp i ett kloster och uppfostrades i strikt dualistisk lära. Åren gick och vid 142 års ålder var hon nunna i ett mindre tempel I utkanten av Vos. Sergunia gjorde sina plikter och blev till slut abbedissa i templet. Under hela denna tid hade hon levt som celibat och ofta fastat. Med den nya rollen kom mer ansvar. Utöver det teologiska var Vos även ett militärt högcentrum. Holius hade rest sig fallit många gånger under olika kungar men templena och klostren har bestått. Många nya har nu byggts sedan Sergunia blev abbedissa och många har rasat. Sergunias tempel stod dock kvar och under tiden växte staden och Holius. Året va nu 376 och budbärare från Yol i det södra riket Velnor. Det föreslogs efter många års krig att rikena skulle sluta fred och tillsammans värna Dualiteten. Staden Yol hette först Orgundoriah och hade byggts av Sirvendels bästa smeder. Efter fredsavtalet och den viktiga pakten dom slöts därefter bytte Orgundoriah namn till Yol och därmed hyllar Dualiteten genom att ligga på andra sidan havet, det skimrande sundet, om Vos. Prästerna och prästinnorna skulle ha ett möte med airachke-alverna (smedalver). Dessa var inte lika religiösa som ljusalverna (holinthaar) men etablerade efter mötet i Vergilion ett tempel i Yol. Yol växte under de gemensamma kraftansträngningar som gjordes av de båda alvrikena för att byggs en stad värdig gudsdyrkan av Beskyddareguden som genom airachke, som senare skulle bli benämnda som silveralver, fick smidekonst förknippat med sin karaktär.
Sergunia var med på mötet i Vergilion men satt långt baken och sade inte ord under hela de 5 dagar sammanträdet pågick. Efteråt återvände hon till sitt gamla tempel, men här blev hon inte långvarig. Förbundet som bildades innebär ändringar i templets struktur och Sergunia flyttades till det kanoniska biblioteket närmre det Gyllene Templet i Vos. Templet letade ständigt efter skrifter som kunde bli ny kanon u den Dualistiska Läran. Sergunias jobb var att läsa igenom dessa och avgöra om det kunde göras till ny kanon. Mycket handlade om äldre alvriken och om withuuans, alver företrädare på jorden och celestial varelser. Mycket långa och vackra. Långa armar, fingrar och långt hår.
Dessa dyrkade solguden och månguden som ett enat folk. Här fick Sergunia idén att återupprätta withuuans rike som hette Foerwylon. Driven av denna dröm gick hon sakta men målmedvetet upp i rang inom Vostemplet och till slut fann hon sig i matriarkens råd. Året var nu 487 och Rådet i Vos hade nu etablerat en inkvisitation som skulle se att även andra riken följer Templets föreskrifter som deklarerats genom budbärare och lämnats i skriftlig form till alla kungar, drottningar och kejsare i hela den kända världen. Efter detta kom Holius och det Dualistiska Templet allt närmre varann och vid sekelskiftet 500 ersattes kungen som länge haft en symbolisk roll av matriarken som troddes stå i nära kontakt med självaste Vos. Under de åren som följde misslyckades alla Sergunias försök att ena Velnor och Holius på grund av det militära hotet från Nikostrum. Nikostrierna var tydliga med att de inte ville se ett enat alvrike och att alla försök till att etablera ett sådant skulle få stora konsekvenser för den alviska övärlden. Detta får Sergunia att börja planera hur hon ska störta det mäktiga riket i norr. Hon reser till Nikosts äldsta fiende, Berezia, men gör så i hemlighet eftersom berezierna är skogsalver (Maels barn) och anses orena i ortodox dualism. Hon får höra att nikostrierna har sett så många vinster inom de senaste seklen att många börjar bli slappa. De unga nikostrierna tror att deras fort är ointagliga och att deras rustning ska skydda mot allt. Under 500-talet gör Berezia många militära framgångar, bland annat lyckas de bryta belägringen av Marakator och trycka tillbaka nikostrierna över Mernatons blodslätter. Sergunia har stöttat den bereziska armén med vapen och rustning från Yol och skickliga högalviska legosoldater. Många av dessa var beordrade att lönnmörda viktiga personer i Nikostrums politiska arena, vilket skulle skapa instabilitet i kejsardömet. Kriget va stillastående fram till slutet av 500-talet och den politiska instabiliteten växte. 595 trycktes Nikostrierna tillbaka upp till staden Tyropolis i Nikost och under åren som följde tog kung Morocles legioner över fler och fler fort och plundrade fler och nikostriska byar och städer. Sergunias lönnmördare avrättade nästan alla i det kejserliga hovet under åren runt sekelskiftet 600. Utan statshuvud och militär, med en svältande huvudstad under belägring och en dålig ekonomi efter många års krig. Berezia hade genom sina hemliga kontakter med Holius blivit en militär stormakt som utnyttjade det instabila läget i Gripsala för att krossa den äldsta fienden. Den bereziska armén byggde dock mycket på legosoldater och efter plundringen Gripsala och Ulvhem gick de betalda soldaterna sina egna vägar. Sergunia slutade också stötta Österstjärnans folk. Hon ville se ett mäktig rike gå under, inte ännu ett resa sig ur askan. Berezia hade inte resurserna att bygga upp och kolonalisera Västkasseldra och kunde därför aldrig sprida sitt egna rike längre än kel'Berog-bergen. Sergunia fick vad hon ville och under tiden som hon i hemlighet hjälpt kung Morocles så fick hon också mycket förtroende i rådet. 610 blev hon vald till matriark och hennes första beslut var att stifta det Dualistiska Förbundet mellan Holius och Velnor. Åren efteråt bestod till mest del av att ena andra alvriken som Cyelien och Astair. Under denna tid behandlades många skogsalver hänsynslöst av den teokratiska regimen.