efter skapelsen
Midgårds population började breda ut sig. Under vandringstiden besökte gudarna ofta de olika världarna, inte sällan i förklädnad. Många halvgudar föddes. Det var i denna era som varelser från
Alfheim,
Myrkheim och
Jotunheim, såsom alver, dvärgar och resar, började befolka
Mannheim, som därefter i folkmun började kallas för Midgård (trots att
Midgård egentligen syftar på alla de inre planen; Mannheim, Jotunheim, Alfheim, Myrkheim och
Midgårdshavet).
Magi flödade vilt längs
lejlinjerna, och det uppstod ofta portaler mellan Midgårds världar, vilket var vad som möjliggjorde vandringen mellan världarna. Mannheim var den mest välkomnande av dessa världar. I både Myrkheim, Alfheim och Jotunheim blev folk från andra världar borthysta av de lokala gudomarna och deras anhängare som inte ville ha dem för nära sig, och i Midgårdshavet var det omöjligt för de landlevande folken att leva. Asarna såg inget problem med att ha andra folk än människor i Mannheim, de hade sin egen värld utanför Midgård varifrån de avsåg att ha den största makten i hela
Yggdrasil och således vara gudomar åt alla folk.
Civilisation
Under vandringstiden levde de flesta som nomadiska jägare-samlare, men jordbruk och fasta bosättningar började komma mot slutet av eran. Stämningen mellan de olika folkslagen var oftast fredlig, och det var någorlunda vanligt att olika folkslag levde tillsammans.
Storhetsriken
De allra första storhetsrikena grundades mot slutet av Vandringstiden.
Comments