Fenix profetsia

Fenix tog mig i sina klor och bar mig högt över världen så jag skulle kunna se bortom morgondagen så jag tittade och såg framtiden.

Jag såg utrotningen av våra Kin jagade bortom räddning till den sista av sitt slag. Där var inga fler barn, barnbarn, färder eller mödrar. Detta var det första tecknet som Fenix gav mig – vad barnen av Weaver, människorna skulle ge oss. Oss – Bilai, Kuchu, Atzu, Anupu, Siberakh och Tengger – långt efter vi har blivit en.


Så jag fortsatte titta och jag såg framtiden.


Jag såg Weavers barn förökas, de stor våg av människor som reste sig emot himmeln. Jag såg fler och fler till Gaia själv stönade under vikten att bära dem alla. Deras hus fanns överallt, deras händer klösandes jorden i sina försök att föda sig själv. Detta var det andra tecknet som Fenix gav mig – vad människorna skulle göra.


Så jag tittade igen och såg det tredje tecknet.


Så många, så många barn, så mänga människor. De föll mot varandra, Wyrm reste sig och drog med sig förstörelse och korruption och gav var och en ett värde. Jag såg en konstig eld helt utan kontroll och en stor rökpelare som steg över vildmarken som spred död överallt där den rörde vid i det mörka och kalla landet. Jag hörde plågan från Havet för en svart död hade kommit lös i henne.


Jag vände bort mitt huvud i avsky men jag kunde inte låta bli att titta igen och det var då jag såg det fjärde tecknet.


Wyrm växte sig stark; dess vingar fläktade vindar av förruttnelse, den spred sjukdomar som smittade Hjorden i huvudet och blodet. Barn föddes förvrängda. Djur blev sjuka och ingen kunde bota dem då Björn inte längre fanns. I dessa sista dagar kunde inte ens Krigarna av Gaia inte längre fly klorna från den sjukdomskapande dödsfågeln.


Med tårar i ögonen tittade jag igen och Fenix visade mig det femte tecknet.


Jag såg andra rökpelare resa sig som dödsspjut mot den vackra himmeln, förstöra den och låta fader Sol bränna Gaia. Luften blev varm, även i mörkret av Vinter var det varmt. Växterna vissnade i solen och ett skrik av smärta och sjukdom steg från de döende skogarna.


Då som om en slöja hade blivit neddragen visade sig det sjätte tecknet.


I de sista dagarna skakar Gaia i vrede. Eld kokar i djupen och aska döljer skyn. Wyrm smyger i skuggorna av askan och stegrar sig för att slå till. De gamla är borta, väktarna över stigarna finns inte mer. I dessa sista dagar kommer det sjätte tecknet visa sig för flockarna som finns. Varje flock kommer få ett uppdrag, en sista helig resa som de måste utföra. Så är Gaias vilja. Så såg jag att Himmeln blev svart och Månen blev som av blod.


Det sjunde tecknet såg jag, dock kunde jag inte titta på det direkt men jag kände det i mitt hjärta.


Apokalypsen, de sista dagarna i världen. Månen svalde Solen, och den brände i hennes mage. Oheliga eldar föll till marken och brände oss alla, förvred oss och fick oss att spy blod. Wyrm hade manifesterat sig i tornen, floderna, luften och i marken. Överallt sprang dess barn, ätandes och förstörandes, nedkallande alla förbannelser som fanns. Hjorden sprang i skräck, och med dem De Mörka - Barnen av Wyrm - kravlade ut ur deras grottor och kunde gå ute i solen.


Jag vände bort mitt huvud från synen. Fenix såg mig: ”Detta är vad som kommer hända, men inte som det skulle hända.” Fenix lämnade mig sedan.