Drömmen i det förflutna
"Du springer genom en korridor i vargform i full fart. Framför dig springer en människa i vild panik som på snudd av snubblande kämpar emot en hiss i korridorens slut. Människan kommer fram till den och tittar åt ditt håll medans han frenetiskt trycker på Hit-knappen.
Han är klädd i mörka kostymbyxor och vit skjorta. Framsidan och kragen på skjortan färgar den röd av blod stänk.
Du sänker farten då du ser att han är fast, hissen stiger sakta till ert plan men du vet att han inte kommer undan. Du låter sakta dig byta form till Crinos och för ett ögonblick känner du kroppen förvridas av smärta då ben, muskler och senor tvingas på plats i förvandlingen. Men så fort som förvandlingen är klar så avtar smärtan direkt och ditt synfält begränsas till att bara se ditt byte med två snabba kliv kastar du dig fram och hans skrik i panik tystas omedelbart när dina käftar sluter sig runt hans hals och du rycker till. Direkt pulvriseras kroppen och hans kläder faller stilla tomma ner på golvet och du vaknar fortfarande med ett ljuvligt minne kvar om hans blod i din mun."
I Session 36 - Rädda de som räddas kan fick Shad följande vision:
I tidernas begynnelse fanns bara Havet. Då detta var evigt och livet växte okontrollerat kallade Gaia till sig Haj och gav henne ett namn – Rokea. Rokea blinkade i sin nya tillvaro osäker vad Gaia egentligen ville med henne.
"Jag måste be om ursäkt för vad jag tvingats göra med dig men Wyld håller inte vad den lovat. Livet i Havet är i kaos och det blir ditt arbete att se till att återställa dess balans." Rokea nickade tyst och simmande iväg.
Tiden gick och från Havet steg flera av Wylds skapelser i ett försök att undkomma Rokeas tänder. Dessa växte och förökade sig och återigen steg Gaia fram denna gång till Ödla och gav henne ett namn – Mokolé. Gaia trodde att Mokolé skulle reagera så som Rokea gjort men så fort som hon fått sitt namn störtade hon iväg och började jaga de andra av Wylds skapelser på land. Tyst för sig själv sa Gaia när hon såg Mokolé försvinna.
"Till dig ger jag Minne. Du skall vara den som kommer ihåg vad som varit så ingen glömmer…" Längre än så kom hon inte innan Mokolé som i sin hybris anföll sig själv. I våldsamheten slet hon av sin svans som snabbt slingrade ner och försvann ner i marken. Wyld som alltid var närvarande gav snabbt svansen ett ord – Orm. Gaia stod tyst och tittade på vad som hände och gav Orm ett namn – Nagah.
"Till dig ger jag den tunga uppgiften att stå till doms över alla andra." Nagah blinkade förvånad över att få eget liv och hon tittade på Gaia med sorg i blicken.
"Då är min första dom emot Mokolé. Hennes agerande emot dig och hennes heliga uppgift kan inte stå ostraffad." Med ens fylldes det som var kvar av Mokolé av vikten av vad hon kom ihåg och hon föll till marken och fick den att rämna under dess vikt och upp från marken steg Wyrm och lät sin eld sprida sig över världen.
När Gaia såg att kaoset och förstörelsen som kommit av Mokolés fall blev hon bekymrad och närmade sig Spindel och gav henne ett namn – Ananasi. Till skillnad från de andra så verkade inte Ananasi reagera på att hon fick ett namn utan hon bara satt där precis som hon alltid gjort.
"Ananasi mitt barn," sa Gaia. "Till dig ger jag uppgiften att hålla ordning på Wyld och Wyrm." Ananasi fortfarande utan att reagera började spinna att Nät så stort att det omfamnade världen. I detta fastnade till slut de två och hur mycket de än försökte kom de inte loss. Gaia såg på när de kämpade och gav Nätet ett namn – Weaver och sade sedan till den "Till dig ger jag uppgiften att hålla världen hel." Och sedan den dagen har de tre kämpat i en evig dans. När Gaia såg denna balans uppstå vänd hon sig återigen till Ananasi.
”Tack barn, för du har gjort mig stolt. Ditt nya uppdrag är nu att se till att Wyld, Weaver och Wyrm lever i balans med varandra.” Och med de orden lämnade Gaia Ananasi.
Sedan i Session 42 - Imponera på en historiker fick han resten av visionen: Tiden gick och livet började sakta återvända. Dock så tog det lång tid då markens skador var omfattande och tog lång tid att läka. När Gaia såg detta blev hon bekymrad och sökte upp ett av de stora rovdjuren utan namn som levde nära Havet och gav detta namnet Apis. Med ens stormade den fram i vildsinthet och bröt av en stor klippa och slängde ner den i marken.
”Apis!” sa Gaia strängt. ”Jag ger dig en av de viktigaste uppgifter som finns, du skall se till att livet får en chans. Gå till de andra och hjälp dem få barn och i de fall som det behövs skänk de sjuka livets slut.” Med ett vrål störtade Apis iväg inte alls nöjd med sin uppgift men visste att så som Gaia sa skulle det bli. När Apis hade försvunnit suckade Gaia och sökte upp Vildsvin som bökade i marken i närheten och gav henne ett namn – Grondr.
”Grondr, när marken sprack och Wyrm kom så kom mitt innehåll ut. Ditt uppdrag är att gräva ner innehållet igen så att marken kan bli ren så som den skall vara.” Grondr nickade av lycka då detta var något som hon mycket väl kunde och i sin iver att göra Gaia glad satte hon igång. Gaia nöjd för denna gången vände sig om och lämnade sina barn i sitt arbete.
Tiden gick och världen började sakta läka med hjälp av det arbete som Apis och Grondr gemensamt gjorde. Sakta men säkert förändrades den och Weavers inflytande stärktes allt som dess nät drogs åt i fler och fler delar av världen. Till slut blev nätet så finmaskigt att andarna fick svårare och svårare att beträda den fysiska världen och de lämnades för sig själv då en barriär växte fram mellan de två världarna. Gaia såg detta och gav andevärlden namnet Umbra. Då ingen av Gaias barn kom åt andarna direkt längre så växte andarna okontrollerat. När Gaia såg detta blev hon bekymrad och hon vände sig till den fladdermusen och gav den ett namn - Camazotz.
"Mitt barn, din uppgift är från denna dagen att se till att andarna i Umbra inte växer sig för starka." Camazotz svarade inte utan flög iväg genom barriären och försvann ut i Umbra. När Gaia såg Camazotz flyga iväg försvann inte hennes oro utan hon kände på sig att Camazotz skulle behöva hjälp i sitt arbete så hon vände sig till schakalen och gav henne ett namn - Anupu.
"Anupu, Camazotz behöver hjälp i sitt arbete, men då jag känner dig och din nyckfullhet begär jag inte mycket från dig. Allt du behöver göra är att kontrollera barriären som skiljer världen från Umbra. Om du ser något som Camazotz behöver bekämpa, låt henne veta detta." Anupu skrattade åt det hela men nickade och satte sig ner på platsen för att speja. Gaia inte riktigt nöjd av hur Anupu tog till sig sin uppgift vände sig emot korp och gav henne ett namn - Corax.
"Corax, till dig ger jag uppgiften att låta alla veta vad som händer." Med de orden gav hon samtidigt Corax också lusten att resa och se världen. Omedelbart flög Corax iväg för att låta alla veta vem hon var och vad hon sett vare sig de hon mötte skulle vara intresserade eller ej. Med det var Gaia nöjd och lämnade världen återigen.
Tiden gick och världen utvecklades. Gaia såg nöjt på medans hennes barn utförde sina uppgifter. Då skapade Wyld en ny varelse som Gaia genast tog intresse för. Hon kallade den människa och gav den förmågan att tänka själv. Hennes barn såg på människan med misstanke och Gaia såg detta och vände sig till Apis.
"Mitt barn, jag ger dig en ny uppgift. Du skall bli människas väktare och se till att hon är säker i världen." Apis som aldrig gillat den uppgift hon fått ursprungligen nickade och för att inte skrämma människan bytte Apis form från det uråldiga rovdjur hon var till uroxen som människan verkade tycka så mycket om. De två slog följe och försvann ut i världen medans Gaia stod och såg dem gå. Så hörde hon ett ilsket pip vid sina fötter. När hon tittade ner såg hon råtta som blängde upp på henne med ilskna röda ögon.
"Jo jag vet mitt barn," svarade hon råtta. "Och jag delar din rädsla." Och böjde sig ner och tog upp råtta i sin hand och gav henne ett namn - Ratkin. "Människa är en av mina speciella skapelser och hon med sin förmåga har inga gränser. Så till dig Ratkin ger jag uppgiften att hålla henne under kontroll." Direkt när hon såg Ratkins illvilliga min såg hon sitt misstag men innan hon hann säga något mer försvann Ratkin från platsen med ett triumferande. Orolig såg sig Gaia omkring såg björn och gav henne ett namn - Gurahl.
"Gurahl, jag är rädd vad Ratkin kan hitta på. Jag ger dig uppgiften att hålla världen frisk och levande. Se vad du kan göra att hålla Ratkins gärningar i balans så hon inte i sin iver skapar mer skada än vad världen tål." Gurahl med sitt tålamod nickade lugnt och vandrade ut i världen, med ens kände sig Gaia lite lugnare men samtidigt var hon orolig över vad Ratkin skulle göra ifall hon upptäckte vad Gaia hade gett Gurahl i uppgift. Så hon gav sig ut i världen och letade upp varg och katt och gav dessa sina namn - Tengger och Baset.
"Tengger, jag ger dig i uppgift att se efter mina barn jag skapat. Du får övertala dem att samarbeta för mitt bästa. Kom ihåg det som sagts och påminn dem och deras uppgifter som jag gett dem." Tengger ylade emot Luna och gav sig iväg glad åt sin nya uppgift. Kvar, ensam satt Baset och Gaia vände sig emot henne och tillsammans samtalade de två långt in på natten...
Från Session 70 - Början till slutet så träffar Shad äntligen Lady Sonata som först inte kommer ihåg honom men sedan triggas även hennes gamla minnen om hur det hela startade. Han kommer ihåg en gammal timmerstuga och en man och kvinna.
I försöket om att identifiera stugan får han en ledtråd om att han kommer ihåg att han använt något liknande i en kuliss när han var på teatern i Paris (under mitten av 1800-talet).
I Session 73 - Hemma väcks så fler av hans gamla minnen:
…du ser den lilla timmerstugan igen där den står, solen håller precis på att gå upp och du bär på den tunga hinken med morgonmjölken och går emot dörren...
…den främmande kvinnan ligger medvetslös och hennes våldsamt brända ansikte är det enda som syns av hennes kropp under fällarna. Din mamma sitter på knä brevid henne och baddar såren med en trasa och tvättar hennes brända hud...
…du håller i kvinnans hand kramaktigt och står och ser hur ditt hem brinner. Skriken från dina föräldrar ringer fortfarande i dina öron men du kan inte få din kropp att röra sig utan du bara står där och håller kvinnans hand och ser hur ditt hem brinner ner till grunden...
…en ung man, som inte ser ut att vara mycket äldre än vad du är stormar emot dig med sin musköt i handen tillsammans med resten av sin grupp. De är alla klädda i en illröd jacka med en mörkblå båtmössa på huvudet så hans tillhörighet enkel att se. Du höjer din egna musköt emot honom och trycker av...
…du skriker ut din order att linjen måste hållas och ni går sakta framåt med gevären i handen. Långt till vänster slår en kanonkula ner bland gruppen brevid din och sliter de tre första leden i stycken. Signalen bakom er ljuder om framryckning och du skriker ut ordern och ni börjar springa mot linjerna av soldar klädda i mörkblå uniformer...
…du rusar så fort du kan genom skyttegraven. Smattrandet av en kulspruta hörs tydligt i närheten och kort efter börjar hamrandet av svaret från ert artilleri ljuda. En märklig gul dimma kan anas längs marken och här och där ligger soldater uppsvällda antingen redan döda eller men vissa hade inte sådan tur att de dog direkt utan de kippar efter luft i sina sönderbrända strupar då majoriteten aldrig lyckades få på sig sina masker...
….hela huset skakar till när ytterligare en artillerigranat slår ner inte mer än något kvarter bort. Du hör höga röster och när du går in i rummet är det första du ser Hennes ögon. Bakom henne upptas större delen av väggen ett enormt porträtt av en sträng man med mustasch. Hon ler och vänder sin fulla uppmärksamhet mot mannen i den svarta uniformen med det röda märket på armen som står framför henne. Han är upprörd över något och sliter fram en pistol från sitt hölster. Han hinner inte ens höja den emot henne innan du reagerar och förvandlas. Dina klor sliter av hans huvud innan han ens hinner märka att du var där bakom honom och hans kropp upplöses i damm. Återigen möts dina och hennes ögon och hon ler mot dig...
…natten är tyst och du står och ser hur solen sakta sjunker ner i Stilla Havet. Snart blir det mörkt och arbetet börjar igen. För ett ögonblick slappnar du av och bara står och stirrar på havets skönhet när plötsligt huset slits isönder av en explosion kraftig nog att slunga dig från tarassen långt ut i vattnet. Sista du ser innan du sjunker under vattnet är lågorna som slår upp från huset mot den analkande natthimlen...
Comments