Aesir

The Gods of the north or Aesirs as they are called is a family of Gods who are strong in the people on the Kard peninsula. Within the southern civilisations the aesirs are mostly known through the contacts with Ransardians and Jorduashurian raiders, and as such are considered Gods of evil and destruction. A very unfair view.
The Gods are divided into several faction were the strongest and most important are called Aesirs. The second group is called Vaenir and how they actually came to be created are not told in the lore of the religion.

Aesir

Wòdur Wodur is the first of the Gods and their leader. He is the firstborn and sprung from the body of Naerikyrhas will and flesh. He was born to lead the war against the Ice giants and instead of a heart there is a frire raging within his chest. This fire gave him the ability to stand against the ice giants and their lords. Later he donated some of the fire to the humans to aid them in their struggle and to guide them to aesgar, if they have earned it in death. Wodur are considered to have created war in its essence of resistance, the use of weapons as a tool for war. He is considered to be more sly than a fox, wiser than the owl and have a memory longer than the crow. In the tales he outwits a powerful dragon and gains the knowledge of the Runes, and is considered the father of magic. He granted magic to humans to make sure they had the power to create their own destinys.
To kill in the name of Wodur is an act not made out of cruelty, but of neccesity. To show mercy where convinient is not considered a sign of weakness. But Wodur is also pragmatic, to kill kids who might once become a future contester of the crown et cetera is just practical and saves the world from future unneccesary deaths. Kill those who must die, but out of neccessity not bloodthirst.
Wodur is often depicted as a tall, strong old man with long white hair and full beard. Mostly he is naked or semi naked as he is not touched by cold, and there are few weapons which can hurt him. In battle he carries a long spear and a nargurian round shield. Sometimes he is depicted with what have been known as Wodurs visir, Parallell sooted lines over his eyes.
Wodur is married to Narja, who created herself from Naerikyrha to become his wife and grant him sons. Sacrifises to Wodur are only the best because without him you are nothing. Blood from the best livestock, the most well made weapons and valuable treasures.
Elokìr
Elokir is the God of the wild sea. Sometimes he is portraited as a man, sometimes as a large Sea serpent or Giant octupus. As a man he is tall and slim. He adorns himself with jewellery from sacrifises or from ships lost at sea. His hair waves back and forth as if he was in the waves. He is often portaited with his folllower who is a seagull. When he rides to battle it is upon the back of a giant walrus, and he wields a large harpoon. Elokir controls the waves, currents and seawinds. In order to grant safe travels or good catch he demands a sacrifise before a journey or fishing trip. After the journey if the catch was good, there is a tradition to sacrifise some more. If a faithful drowns it is Elokir who follows the deceased to Aesgar if he is found worthy.
Elokir is the good of trade (and wealth) as well as these aspects align with travel. The Jordkaurls are more prone to worship Elokir in this aspect than the Ransadians whom dislike the trading.
Thôrm Thorm is the God of the battle and fallen enemies. He depicted as a giant of a man clad in armour and full helmet which is never removed. He is also said to be able to take the form of a giant wolf. He rides on his Griffon and shoots his bow or wields his bloodied axe. In his belt hangs the heads of his fallen enemies. He is the father of Sthorm and Bjarowulf.
Frajìr The Godess of growth and fertility.
Grabìr Grabir is the God of music, creation of art and speechcraft. He is the inspiration of poetry and verses told by the Skalds. In his realms are the woodcrafting and ornaments found on shields and weapons. He is also found in the tatooes and tapestries made. Grabir is often depicted as a young beautiful man with an music instrument in his hand. In his belt there is a short sword. Sacrifises to Grabis is made through the sweat when making a beautiful sword, or the first silver coin made from a piece of art. You might also offer the first drink at the feast where you are to tell a beatiuful story. Skalds often begin their act by thanking Graabir for their voices and the air in their lungs. 
The woodcrafter of Ransard and Jorduahur are often followers of Grabir and show their thanks by depicting stories of him and his exploits in their crafting.  Farmers often venerate Grabir by crafting ornaments on their anvil or plow. 

Inaìshra Inaishra is the sister of Frajir, but also a aspect of her. Just like the moon sometimes is full and at other times it is half but still the same moon. Inaishra is the unbrittled lust and the wild passion. She is the promise of sweetnes and warmth. But she is also Frajir who lets the seed spire in the soil and womb. As Inaishra she also have the aspect of fire. She can be impulsive and thoughtless, and just as the fire she is needed to be treated with respect. In the circumstances her thougthlessness causes problems for other aesirs she seeks protection with Narja and Frajir.
Inaishra are worshipped by several Nargurian people, but in other forms and mythologies. In Orghin and on Trinsmyra she is called Inashtar. In the forests of Nargur she is known as Inashrar and in Cerecal she is called Ihenni.
Narja Narja is the Goddess of homes, the hearth of the house and the family. She is also the Goddess of love and marriage. Narja were created by herself to become wife of Wodur and to grant him a family. As such she is the mother of their children and the knave of the home. She makes it function. Many worshippers offer to her on a daily basis, especially women. A less talked about aspect of Narja is that she is also the Goddess of blood vengeance and demands blood for transgresions made against the family. Many women are considered more vicious than men when it comes to vengeance. 
Her priestessess, the Naralians, is a form off protective priestessess sworn to their family, and as such they can be at war with each other. Two strong priestessess of Narja can eradicate their families seeking vengeance at all costs. When this has happened many consider Mol to walking close by in the wilderness. 

Sthôrm Sthôrm is the God of storms, the wind and also thunder. With his stormhorn and battledrums he lets the storms rage upon Altor. When his father Thorm and the other Aesirs goes to battle he sounds his drums and blows his horn, to create battle music. His battledrum is built by bones of fallen giants and the skins of fallen vaenirs. As dumsticks he uses two battlehammers which sparks creates the lightning seen.

Norna She is the Goddess of fate, predictions and mist. Some consider her no better than Mol. According to the mythology she fell in love with Mol due to his beauty, singing voice and the sadness surrounding him. In secrecy they had a son which is Outar. It is said that she seeks the world looking for Mol in order to sooth him and cure her love from his madness.
Bjarowulf Bärsärkarnas æsír och Thôrms avkomma, även känd som Tveserk.*
Kàrker Underjordes gud. Kallas av dvärgarna Karkôr.

Vænìr

Gerild Gerild is the God of death and the ruler of the underworld. In Ransard and Palinor he is more dominant amongst the worshipper than he is in Jorduashur. Gerild is also called Ghaerîl.
Mol Mol is considered the God of madness and stands for all things which is not part of the society such as murder, lunacy and also divine inspiration. He is feared by followers of the religion as his influence creeps up slowly and might be hidden behind rational decisions. It is hard to put a finger on at which point his mad influence have become stronger than other Gods influences. But Mol is also considered a beigning God as his influence is that of creativity and spark of genious. He is said to roam the world in a state of lunacy.
Lœge Lögnen och svekets vænìr. Även giftet och reptilernas gud. "Lœge sår giftiga lögner med sin kluvna tunga bland Æsir, dverger, älfer, bosjotnar och mänsker."
Ykk Frosseriets vænìr. I Ransard anses detta vara den vænìr som "är skuld till" skapelsen av "de perverterade halvfolken" såsom halvlängdsmän, ankor och svartfolk.
Therk, Hashk den lilla och Babbher Fredliga men listiga små vænr kända från ransardiska legender om svärdet Acemiel.
Outar Tjurguden, vildmarkens, raseriets och yxans gudom. Son till Norna och Mol.
Bjargae, Varn och Tveserk Bärsärkarnas förfäder, Tveserk även känd som æsírn Bjarowulf.*

Mythology & Lore

The creation

In the beginning there was only the source surrounded by chaos, darkness, cold and fire i eternal turmoil and change. From the source rose order, light and wisdom. It took the form of a woman and called itself Naerikyrha. From her the world was created. Mountains rose towards the sky, forests grew large and deep and the palins were covered in grass. From the source water rose and covered parts of the world. Rivers, sea and lakes were created. Naerikyrha were filled with joy and love for all beautiful things created. She danced in the forests, played in the mountains and filled the winds with her whispers. Then she gave birth to a son. She allowed him to take part of the sources wisdom and she named him Wodur. She was now Wodurs mother. Naerikyrha then took the shape of a new woman and called herself Inaishra and slept with him. She was now his lover and wife. She allowed herself to be born as their daughter Narja. She was now Wodurs mother, wife and daughter, the beginning, the present and the the future. She is everything.

How Thorm was created and how Vaenir stole fire

Om hur Thôrm danades och om hur Vænír stal elden Wòdur föddes med elden i sin kropp för att kunna motstå nordens kyla och kunna försvara sig mot isherrar och Jotnar.
Gång efter annan anfaller jättarna, som ogillar Æsgars närvaro, och gång efter annan driver Wòdur bort dem. Han inser dock att han inte för evigt kan hålla dem borta.
Narja tar då en del av hans eld och föder honom en bror. Thôrm föds som en väldig krigare i full härdräkt. Med yxa, spjut och svärd möter han jättarna i kamp.
Vænír är splittrade. Många har lidit under isherrarnas ok. Andra har levt i lönn och fördoldnad för att slippa isherrarnas bojor. Æsìrs närvaro öppnar nya möjligheter och vænír iakttar dem nyfiket. Aldrig tidigare har någon satt sig upp mot nordens härskare. Aldrig heller vågat möta dem i öppen strid, och aldrig utgått med seger. Æsìrbröderna är i sanning mäktiga. Många är de vænír som nu sätter sitt hopp till æsír i det att de skall bryta isherrarnas frostiga terrorvälde. De modigaste och de mest utmärglade sluter upp i Æsgar och erbjuder sig bistå æsìr i deras kamp.
Bland dessa vænír finns Ykk och Lœge. De har lidit svårt under sin tid i gömsle undan urfrostens härskare. Utmärglade svär de tro och loven till æsír och tar vapen mot deras fiende. Inledningsvis vördar de sina nya herrar som ger dem värme och föda, men långsamt övergår vördnad till avundsjuka. Wòdurs låga har ingjutit liv i Thôrm. Med lågan skulle Lœge kunna härska norden. Han skulle inte bara freda sin gård utan skulle kunna skapa sig en egen här och krossa isherrarna. Lœges åtrå över elden går inte att förtränga. Han måste äga den. Med lismande och lögner lurar Lœge till sig elden från Wòdur och flyr ut i vildmarken. Med i flykten tar han sin lojala kamrat Ykk. Ykk har dock åtnjutit æsírs gästfrihet i överflöd och kan inte längre gömma sig under stockar och stenar. Lœge placerar istället Ykk hos människorna. Människorna lämpar sig väl som tjänare till vænír är tanken.
-Detta är Ykk, en vænír, säger Lœge till dem. -Dyrka honom och blota till honom, så skall ni skänkas rikedom och styrka och skydd mot isherrarna.
Ykk misstycker inte människornas vördnad. Frossande förtär han glupskt allt som blotas inför honom.
-Blota era finaste svin till vænír, säger Lœge.
Människorna blotar sina svin. Ykk förtär dem alla och glupar tills han kräks. Närheten till den stulna elden skapar liv och ur Ykks uppkastningar reser sig svinmännen. De härjar och plundrar människorna. Desperat bönar de inför vænír att frälsa dem.
-Blota uroxen, säger Lœge.
Ykk frossar på uroxen tills han kräks. Ur hans uppkastningar reser sig nästa best, Bosjotnarna. Oxmännen. De bekämpar svinmännen och förtär dem. Men de har nu fått smak för kött. De börjar härja människorna och äta dem.
Lœge inser att hans planer gått snett. För att vinna tid säger han till människorna;
-Blota era söner.
Ykk förtär dem girigt tills han kräks och ur sörjan reser sig V´tur (svartfolken). V´tur avlar sin avkomma talrikt och raskt. De strider mot bosjotnarna, men även mot människorna och varandra.
Det kaos av varelser i strid, kött och blodspillan som nu rasar norden blir Lœge övermäktigt och han ser nu ingen annan utväg än att be æsír om hjälp.
Thôrm är rasande över Lœges svek.
-Din tunga är giftigare än världssvalgets etter och vassare än min nyslipade klinga. Mer skada skall den icke tillfoga æsír eller människor. Jag ska klippa den mitt itu med min yxa.
-Din önskan är rimlig, mäktiga Thôrm, svarar Lœge. -Jag låter så ske om du först frälser människan från Bosjotnar och V´tur. Han återlämnar så skamset den stulna elden till Thôrm. En liten del av elden har han dock svalt för att gömma den från æsír och nyttja den. Så stark var Lœges begär efter att äga elden.
Thôrm tar då en del av elden och placerar i människans bröst. Människan har nu modet att möta sina fiender i strid och smida sitt eget öde. Wòdur tar en del av elden och placerar den i Æsgars mitt, så att de män som dör i strid kan återförenas med elden där, bespisas och bistå æsír i kamp mot den eviga fienden.
Æsìr är därmed nöjda och Thôrm förbereder sig på att ta Lœges tunga.
-Gott har jag nu gjort. Människan är räddad. Tack vare mig kommer han vörda er. Och i efterlivet strider han samman med er. Ändå ämnar du straffa mig?
-Även nu sår du etter. Du har därtill själv givit ditt medgivande och jag håller ditt ord för bindande.
-Klipp då min tunga som jag lovat, men klipp den på längden. Tillstånd till halvering har jag givit, men på vilken ledd så sker är inte avtalat och därför mitt beslut.
Rasande tvingas Thôrm klyva istället för att kapa Lœges tunga. Ur den klyvna tungan rann etter och blod. Men den eld Lœge svalt fick blod och etter att ta form och ringlandes, slingrades och krälandes skapas nu ormar och ödlor, snabbt undanflyendes till tillflyktsorter under stock och sten. Liksom deras anfader tidigare gjort, gömmer de sig från världen i mörka skrymsler och vrår. Och än idag ser vi deras förkastliga ursprung i det tecken de delar med sin herre Lœge; den tvedelade tungan.

How Outar was created and how Vaenir showed their "true face"

Mol hette en vænìr. Han hörde till de vænír som tidigt erhållit skydd vid æsìrs härd. Hans skepnad var en andlöst vacker yngling med hy blek som snö och isblå djupa ögon, ett arv från den eviga kyla han tidigare tvingats leva i. Mol sörjde mycket det svek som hans bröder Lœge och Ykk visat sina välgörare. Han höll sig för sig själv och förlorade sig ofta i sorg och grubblerier. Han vågade aldrig möta æsírs blickar, utan slog strax ned blicken eller såg åt annat håll varje gång de sökte ögonkontakt. Ibland kunde han stämma upp i sorgsen sång. Så klar och underskön stämma ägde han att allt tystnade omkring honom. När han la märke till det tystnade han dock och drog sig förläget undan. Norna hette en æsìr. Hon mer än andra beundrade Mols skönhet och röst. Hon försökte ofta hålla sig nära honom i förhoppning att höra hans sorgsna sånger och att få en skymt av hans ögon. Hans sorg berörde henne i djupet av hennes hjärta. Visst måste denne undersköna varelse också få känna hopp och glädje? Hon började närma sig Mol. Bjöd honom mat och dryck och log uppskattande mot honom. Men Mol vågade aldrig möta hennes blick. Så en dag hände det sig när Mol gick allena i skogarna att han hörde ett rop på hjälp. Mol drog sitt svärd och sprang mot ljudet. I skogens mitt fann han Norna ansatt av bosjotnar. Hon var en æsìr och alls inte hjälplös, men övermakten var för stor och blod flödade redan från flera sår. Mol drabbades av ett raseri, så fruktansvärt och kraftfullt som en isstorm. Frågan är om ens Thôrm varit hans like i den strid som följde. Bosjotnar sägs vara utan skräck, men likväl var det i fruktan de flydde som ej fälldes. I blodröd skrud stod Mol nu framför Norna och när han böjde sig för att se till hennes skador möttes deras blickar för första gången. Plötsligt saknade allt annat betydelse. Mol föll handlöst genom existensen och fann för första gången ett syfte. Hans syfte, hans skäl för existens var Norna. De förenades i skogen på en bädd av fallna bosjtnar och i ett tillfälle av galenskap. Allt annat saknade betydelse. Kanske insåg de sitt felsteg, kanske inte. I Æsgar ögnade de nu varandra i smyg med små leenden lekandes över läpparna. Och ofta sökte de smita iväg till bosjotnarnas valplats. Men så gick det som det borde förutspåtts. Norna var havande. Så föddes Outar. Hans kropp var belamrad med muskler och hans huvud var uroxens. Ögonen var isblå och utan fruktan. Thôrm ville genast avliva kräket, men åter exploderade Mol i handling. Med ett avgrundsvrål kastade han sig över Thôrm och överöste honom med dolkstygn, innan han slet med sig Outar och skrattandes av vansinne och sorg försvann ut i ödemarken. Mol överlämnade Outar till bosjotnarna i vilkas blod han avlats. De fruktade alltjämt Mol för mycket för att vägra honom eller för att skada hans avkomma. De kom senare att hylla honom som hövding och dyrka honom som gud. Mol vandrar sedan dess planlöst i vildmarken. Man tror att den förbjudna kärleken kostade honom förståndet. Ibland hörs hans sorgsna sånger och man tror att han kan bringa inspiration eller galenskap till de som ägnar honom uppmärksamhet. Ett farligt vågspel. Norna sörjde sin kärlek men också att hon inte kunde förutse den självklara utgången. Hon förläts sitt svek och anses nu vara den mest klarsynta av æsír. Även det fördolda och det framtida kan hon skåda. Och ett blev fullständigt klart för æsír. Vænír är i sin natur svekfulla och ser icke längre än till egen vinning och lusta.

The legend of the creation of berserkers

Under en av Thôrms jakter i den Eviga Isens nord, under Rimfrostens tid, kom en outhärdlig köld från Isens jätteherrar. Thôrm var visserligen i den vargform han nyttjade vid dessa nordliga jakter, men kölden var så svår att till och med Thôrm fick söka skydd. Han fann en grotta, men i grottan fanns en enorm björnhona i ide och Thôrm trodde sig tvungen till strid. Björnhonan var dock gästfri och inbjöd Thôrm att dela hennes värme under hennes mäktiga ram. En tid senare födde björnhonan tre ungar, en björn med varghuvud, en varg med björnhuvud och en man med Thôrms hamnskiftarförmåga (han kan ta formen av björn eller varg). Hon gav dem namnen Bjargae, Varn och Tveserk. Dessa tre anses vara bärsärkarnas förfäder och Tveserk, mer känd som Bjarowulf, räknas till æsírs skara. Berättelserna om deras äventyr, då främst Bjarowulfs, är många och populära även utanför Kards gränser.

The Legend of the sword Acemiel

De ursprungliga raner som anlände till Kard på 600-talet f.O. leddes av en man vid namn Ferndihn den Gyllene. Ferndihn svingade ett svärd som hette Acemiel, och detta sades vara en gåva från själve Kejsaren av Jorpagna, men skall i själva verket ha varit ett blodsugande demonsvärd i Kaos' tjänst.
Det är i legenden om Acemiel som tre små vænìr: Therk, Hashk den lilla och Babbher, finner berömmelse. Det är bl.a. deras listiga stöld av detta vapen som sägs inleda en tid av fred efter de krigiska ranernas ankomst. För detta, och många andra upptåg och äventyr, är dessa tre vænìr populära återkommande antihjältar i sagor och sånger runt æsìrdyrkares härdar.

The Dragon and the Rooster

Två varelser har en särskild plats i Jorduashurs kultur och religion; Draken och Tuppen. De finns med i myterna om Æsìr, de finns med i skaldernas kväden och de finns med i sagorna kring elden. Draken är den mäktigaste av alla varelser och kan mäta sig mot gudarna. Av de fem stora Æsìr är dock Wòdur visare, Thôrm starkare, Frajìr klokare, Elokìr snabbare och Grabìr listigare. Jordukaerlarna både fruktar och ärar Draken. Den mytologiska lika mycket som de faktiskt levande drakarna i Altors värld. Från Draken kom med Wòdurs hjälp kunskapen om de mäktiga runorna och med skepp liknade vid drakar hämtar jordukaerlarna sina skatter. Tuppen har en annan roll i myterna. Den är vägledare, budbringare och gåvogivare. En av de äldsta myterna berättar att det var Tuppen som först ledde jordukaerlarna till Kard. Tuppen är även förbunden med urkraften Nærikyrha och ses därför som något från innan nargurerna kom till Kard. De livgivande ägg som är Frajìrs heliga gåvor sägs Tuppen vara den som bär bud om. Likaså är det en tupp som berättar när högtiden Frajìrgal skall inledas. Det mäktigaste offer som blotas till Æsìrs är alltid en tupp. Många av de sagor som särskilt barnen i Jorduashur gillar handlar om Draken och Tuppen tillsammans.

Worship

Helgedomar Kallas dessa "harg"?
Cermonier Offer Blotoffer sker vid högtidliga och viktiga tillfällen såsom vid begynnandet av en lång resa, vid grundsättningen av ett nytt hus, vid tillsättandet av en ny regent eller inför krig. Dessutom blotas under vedertagna högtider. Som offer blotas vanligen boskap och/eller krigsbyte. Människooffer är extremt ovanligt och idag snarast en historisk företeelse.
Högtider Midvinterblot Detta är den viktigaste högtiden som firas av de narguriska folken i Kard. När fullmånen lyser i mitten av Vändemånad står solen som lägst och året vänder. Då tackas Æsìr för året som varit och det nya året önskas välkommen. Denna högtid samlas hela släkten eller klanen för att fira. Gäster kan tillåtas vid denna heligaste av ritualer men då måste de ha beskydd av en uppsatt släkt- eller klanmedlem. Æsìr får inte förargas. Blotet inleds vid solnedgång med samling i ett Æsìrtempel (Horghall?). En präst leder först släkt eller klan i sång. Musik spelas. Sen bärs offer i form av krigsbyte eller andra gåvor fram och prästen ber Æsìr ta emot dessa. Vem som helst kan nu tala till Æsìr eller till släkt och klan. Det kan vara att ge löften om handling och stordåd, be om stöd och hjälp, eller bekänna ett missdåd och be om straff. Sen samlas alla utomhus för en första måltid. Vid midnatt när fullmånen står som högst tänds så en stor eld vid templets blotplats. Nu förs offer fram i form av boskap eller andra djur och blotas till Æsìr som gåva. Ny sång, mer musik, dans och tunnor med mjöd som öppnas. Offerdjurens kött äts slutligen i en andra måltid, denna gång tillsammans med Æsìr som nu sägs kunna ta mänsklig form och deltaga i festen.
Tödagen Högtid och festdag som firas när vintern går mot slutet. Den inleds vid första mildväder efter vårdagjämningen och är således inte fast i kalendern. Vanligen inträffar den någon gång i slutet av Vårmånad eller början av Betesmånad. Formelt är det en klans präst eller en familjs överhuvud som tar beslut om att Tödagen kan börja men ofta är det barnen som ivrigt meddelar resten av klanen eller familjen när de vaknat tidigt och hört att det droppar från taken. Särskilda matkistor är sparade från hösten till just denna fest och hela klanen eller familjen samlas för en gemensam måltid. Nu firas det att vinterns provningar snart är över. Tillsynes är detta en värdslig fest men den har en djup religiös bakgrund. Tödagen symboliserar hur Æsìr i urtiden bröt sig loss ur isen i Niflheim där de länge varit fångade. I en källa har små blotstockar föreställande gudarna lagts ner under hösten för att frysas in och nu tas dess upp. Varje familj har sitt lilla knippe med stockar och vid Tödagens slut tas dessa med hem till härden där de ges små offer och får värma sig runt elden.
Midsommar När solen står som högst i mitten av Blommånad firas Midsommar. Det är ett blot lika viktigt som det under Midvinter men mindre eftersom många ur släkt eller klan nu är borta i krigståg eller på handelsresa. De som finns kvar samlar sig på lämplig plats, gård eller by, för att ära Æsìr och de som är borta. Högtiden inleds i gryningen då alla beger sig ut för att plocka blommar. Av dess binds sedan kransar som bärs in i ett Æsìrttemplet eller till en gårds blotstock. Blomkransarna hängs upp som prydnad samtidigt som rådaren eller familjeöverhuvudet leder alla i sång. Sen är det dans: långdans, språngdans och ringdans. Runt om kring kring hus, tempel och blotstång. Dansen avslutas med ett blodsoffer. Ofta ett vildsvin men även andra djur förekommer (sagor berättas om att i forntiden offrades människor vid midsommarblotet). Halsen skärs av och blodet stänks över alla de dansande. Efter detta beger alla sig till en helig källa för att där tvaga sig. På kvällen tillreds en måltid av offerdjuret och alla samlas utomhus runt en stor eld. Musik spelas och sagor berättas. Mjödtunnan öppnas. Vid midsommar dricker ranerna gärna ett särskilt järneksmjöd. Det har en röd färg som liknas vid blod. Jordukaerlarna dricker mistelmjöd som ger djupa drömmar. Når fullmånen står som högst beger sig många ynglingar sig ut natten för att där kanske hitta någon att dela den med. Barn som blir till under midsommarnatten sägs ofta bli välsignade att bli hjältar och starka krigare som bringar ära till ens ätt. Vilket är en anledning till mycken köttslig gamman denna natt.
Frajìrgàl Under hösten firas Frajìrgàl. Det är en fruktbarhetsfest till ära för det liv och den glädje Æsìr ger människorna. Gudinnan Frajìr råder över denna fest och det är hennes heliga djur som meddelar när den skall firas - tuppen. Den första morgon efter höstdagjämningen då en tupp galer tre gånger är det Frajìrgàl. Sommarens skörd inför vinterns överlevnad har nu börjat fyllas i gårdens visthus. Det finaste av detta (och det som inte kan lagras) tas nu fram och tillreds till en stor festmåltid. Offer ges till Æsìr och till Vænìr likaså eftersom det är bäst att hålla sig väl även med de onda gudarna. Æsìrs offergåvor ges inne i templet men de till Vænìr ställs ut i skogen eller på heden utanför synhåll från gård och by. Olika lekar och riter av varierande innehåll och syfte brukar utspela sig under Frajìrgal. Den mest populära är när gården eller byns unga pojkar försöker låta som en tupp och de unga flickorna väljer ut den de tycker galer vackrast. Belöningen är ett ägg och ibland en kyss.
Alvablot Högtid som firas på olika sätt i Jorduashur och Ransard.
Æsgar och efterlivet Æsìrdyrkarna tror att kämpar som faller i strid återförenas med varandra i Æsgar, æsírs hemvist. Detta gör att troende kämpar hyser en total avsaknad av dödsfruktan, vilket har gett dem ett rykte som goda krigsmän.
Begravningsritualer Begravningsritualerna skiljer sig något åt mellan de olika nationerna. I Jorduashur höglägges de döda vanligtvis. Det förekommer även att stora kämpar brännes samman med sina skepp. I Ransard blir de största kämparna "föda åt griparna". Med detta menas att kämparnas kroppar placeras i särskilda tempelbyggnader där de svarta heliga griparna förtär deras kroppar.
Korpkrigarna Bland de æsìrtroende folken återfinns legenden om korpkrigarna eller de korpsvurna. Hrafnvængr. Enligt legenden kan en krigare som dör under stor nesa eller oförrätt och vägras sin plats i Æsgar, återvända till Ereb som en slags kroppslig hämndens ande. Till skillnad från draugr och skraetingar besitter de sina minnen och sin fria vilja. De är inte heller bundna vid platser som kummelgastarna utan kan färdas långa sträckor för att utkräva sin hämnd. Legenden menar också att de är osårbara för både vapen, gift och eld. De besitter styrka långt över den de hade i livet och kunna med enkelhet slå sig genom lyckta dörrar. De rör sig som vanliga män och kan kan vara svåra att särskilja från de levande. Som ett tecken på sitt förbund till korpen sotar de sina ögon. I samtliga historier har de också haft en korp som följeslagare.
Åsikterna går isär om det är Wòdur själv som gett dem möjligheten att återställa sin heder och förtjäna sin plats i Æsgar eller om de, medvetet eller omedvetet, springer Ghaerîls ärenden.

Priesthood

The shaved In Jorduashur it is common that the priesthood of the Aesir Gods shave of their beards and hair. They are responsible for communications with the Gods and leads the ceremonies. They are seldom devouted to one of the Gods but communicate with them all. In times of need they have been know to perform rituals where they ask th Gods, often Thorm to chose an individual before a battle. Sometimes it have been known to work.
Chosen Sometimes one of the Gods choses a individual to speak for them and do their bidding on earth. It is unclear how and why the God chooses that particulary individual but they are often very clear to the individual that they have been chosen. A chosen quite often come into conflict with the priesthood of the shaved. A conflict most ordinary people, including Jarls, stay out of. Let the Gods decide the outcome is often their motto. What powers each chosen have depends on the God. A chosen of Norna might have true dreams or visions, while a chosen of Mol might be a crazy genious.
Naraler Naraler is not a formalised priesthood but rather a formalised function within families. As such there have been many known times where two Narals from different families have fought each other, each defending their family. Narals are otherwise the leader of the worship rituals in the daily life of an extended family, and often the oldest woman in the extended family.
Rådare Religionen i Ransard styrs av ett prästerskap som kallas rådare. (ransardiska; sing. Rauthe, plur. Rauthir) En råde sköter all kontakt med gudarna, håller i ceremonier och är människans band till gudarna både vid födseln, under livet och i döden. Rådarna är vidare de enda nordborna som har med magi att göra. Genom arkana runor kan de nyttja de magiska energierna.

Sects

Lokala skillnader I Jorduashur hålls Grabìr högt i ära. Det är vanligt att smycka sig, sina vapen, sitt hem och allt som tänkas kan för att ära honom. Vidare hålls skalderkonst högt och alla fria män och kvinnor förväntas kunna kväda och/eller sjunga åtminstone hjälpligt.
I Ransard är synen på Grabìr delad. Raner erkänner honom men ser honom inte som särskilt viktig. Den musik raner nyttjar mest lär härstamma från Sthôrm snarare än Grabìr. Bruket att smycka sig och sin utrustning tenderar ses på som ett sätt att förhäva sig och uppmuntras överlag sällan. Sarderna å andra sidan delar i stort Jordukaerlarnas syn på honom. Hos dem är sången och musiken viktigare. Det är vanligt att brukshantverkare väljer att dekorera sina hantverk för att glädja Grabìr, om än ej med samma skicklighet som Jorduahurs konsthantverkare.
Lokala skillnader Jorduashur Huvudartikel:Jorduashur Utkast till organisering av prästerskap m.m. [9]
Ransard Huvudartikel:Ransard Om hur tron på æsìr ser ut i Ransard: [10]
Timora Huvudartikel:Timora Ättlingar från Timolerien, och tidigare Belgoth, som möjligtvis dyrkade vaenir framför aesír?
Alerien Huvudartikel:Alerien Ättlingar från Timolerien, och tidigare Belgoth, som möjligtvis dyrkade vaenir framför aesír?
Narim Huvudartikel:Narim ...Den narimska kungen bar en krona som enligt huggna runavtal med æsìr måste föras mellan landets sju klanmarker under ett årlopp och vid speciella heliga platser användas i heliga ritualer vigda åt æsír. Detta var självklart inte vortigern beredd att göra utan gav Hoghklanen i uppgift att utföra flytten av själva kronan runt i landet. En gång om året brukar dock vortigern besöka Gauland och själv bära kronan vid en av de heliga riterna. En liten grupp speciellt utvalda hoghkrigare bevakar kronan under dess ständiga förflyttning. ...
Palinor Huvudartikel:Palinor Här finns ättlingar från Östbelgoth som möjligtvis tillbad vaenir framför aesir?
Hamur Huvudartikel:Hamur Vænìrtro i grunden som sen påverkats av dvärgarnas bergsgudar och slutligen Æsìr från Jorduashur?
Kasenu Huvudartikel:Kasenu Dyrkar vaenir framför aesir
Triska Huvudartikel:Triska Den religiösa kulten i Triska saknar ett prästerskap. Här leder i stället enhetens (hushållet, hirden, etc.) överhuvud ceremonierna samt blotandet. I Triska är man inte lika noga med de exakta procedurerna i æsírs lära. De fick den muntligt berättad för sig under jordernas ockupationstid. Mycket har försvunnit via glömska och annat har lagts till från förjordisk kult samt, hos Cudda, dylisk elementardyrkan. Religiositeten är till mycket stor del personlig, något som endast angår hushållet. I staten finns inga klåfingriga missionärer som hävdar att kultens ceremoniella delar går fel till. De "rådare" som finns hos ranerna saknas helt hos triskerna. Den förjordiska kulten med dyrkan av förfadersandar existerar delvis fortfarande. Dock har man nu dålig kontakt med andarna, så dessa blidkas istället med offer och blotande. Inte sällan förknippas andarna med vænír och bör undvikas i största mån. Synen på vænír är problematisk hos triskerna som dels blotar till dem men detta mest på grund av fruktan för dem. Därtill inkluderar triskerna gärna lokala gudomar till vænírs eller æsírs skara, gudomar man i Kard aldrig hört talas om. Några få trisker kan fortfarande tala med andarna och dessa individer både vördas och fruktas. De anses ligga vænír för nära men de är samtidigt bra att ha på sin sida då gastarna blir alltför närgångna. Dessa personer kallas Jaghuir på triskiska, eller yagor på klomelliska.
”Mitt på gården tändes slutligen en eld. Två yagor trädde fram och höll ett stort stycke väv högt över lågorna. På detta tygstycke, som var en bild av det gångna året, hade man också uppskrivit all ondska och det elände man önskade förskonas ifrån under det kommande. Rabblande besvärjelseformler och utförande besynnerliga armrörelser steg ännu en yaga fram till elden, där han ur en skål öste något eldfängt pulver i lågorna, som plötsligt flammar upp och i ett ögonblick förtärde väven. Då utbrast den fåkunniga hopen i jubel, underjordens och demonernas makt är bruten, och det nya året börjar sin färd med välsignelse och lycka.”

Ur yoleviten Rustiliam Gannaus resa ”Bland folken mellan Melashe och Iisha”

Yagorna, vilka oftast är av kvinnokön, lever i huvudsak utanför det övriga samhällena. Många fantastiska och fasansfulla historier berättas om dem även om sanningshalten i dessa berättelser ofta saknar värde.

Permeated Organizations

• Allnemark
• Jorduashur

Related Species

• Human

Related Ethnicities

• Nargurian descendants