Krusk

Krusk var en halvorkisk druid, äventyrare och eremit som levde mellan 453-488 (5:e T.). Han var en av grundarna till äventyrskompaniet De Vita Mynten och en av tre medlemmar som frivilligt lämnat sällskapet. Efter att ha äventyrat runt omkring Richeldorp drog sig Krusk tillbaka för att bli fyrtornsväktare för fyren Steirntornet. Krusk dödades under Tjurens Tecken år 488 (5:e T.) av en Tankeförtärare som därefter tog över hans kropp och minnen.

Tidiga år

Inte mycket är känt om Krusks tidiga år annat än att han varken passat in i de orkiska klaner eller mänskliga samhällen som hans dubbla släktskap härstammat från. Då han spenderade större delen av sin karriär i den Kaniska Federationen går det anta att han växte upp i något av landets furstendömen. Troligtvis var det även där han fick sin stora vördnad för Edis, Läkandets gud som han dyrkade under resten av sitt liv. Förutom kärleken Krusk fann till Edis tyder mycket på att han hade en svår barndom där han ofta fann sig själv frånsett, något som lär varit en bidragande faktor till den grova sociala fobi som halvorken ofta visade upp. Vilken händelse som fick Krusk att lämna civilisationen bakom sig är inte känt, men någon gång under hans ungdom rymde han till skogs där han av en slump träffade på en gammal druid. Imponerad av Krusks band till naturen tog han in honom som sin lärling och tränade honom i den hemliga animistiska lära som förts vidare från druid till druid sedan urminnes tider. På något sätt fann Krusk ett sätt att kombinera de drudiska lärorna med dyrkan till Edis. Efter att ha lärt sig grunderna inom den druidiska religionen separerade Kursk från sin läromästare och drog sig tillbaka för att leva ett liv som eremit i närhet till naturen.

Livet som äventyrare

Även om livet som eremit passade Krusk mycket väl kom det till ett slut när han sakta men säkert började komma till en insikt att naturen runt omkring honom var på väg att dö - som om den livskraft som flödat genom den börjat långsamt tyna bort. Det är oklart exakt när han kom till denna insikt, men runt 486 (5:e T) lämnade han säkerheten av sin skog bakom sig för att kontakta andra druider i hopp om att diskutera saken vidare. Trotts ett långt sökande fann han inga andra druider - de få kontakter han haft sen tidigare hade tystnat och försvunnit. I närheten av Osterwald träffar Krusk på den skogsalviske jägaren Gildor Cúthalion som, alarmerad över Krusks upptäckt, går med på att eskortera honom mellan han letar efter svar på sin gåta. De två reser tillsammans ett tag och befinner sig efter en fruktlös jakt runt Niburg under sommaren år 487 (5:e T.). Där bordar de Hertiginnan av Astarien för att segla söder ut och fortsätta sitt sökande, men skeppet förliser i en storm och de två finner sig strandsatta på en främmande ö. Förutom Gildor förenar sig Krusk med Kaagi, Raforin, Volmar Eldbändaren och Nyalocx och tillsammans lyckas de ta sig levande från ön.
Utan ett tydligt nästa steg valde Krusk att resa ett tag med sina nya allierade. Gruppen tog sig an ett uppdrag för skattemästaren Dietrich Von Becken att driva in missade skattebetalningar från byn Richeldorp, vilket snart såg gruppen som temporärt tagit upp namnet Gildor och Kompani undersökandes en dunkel förbannelse på uppdrag av hamndirektören Hubert Van Der Stroom. Förbannelsen hade vissa av de kännetecken på döende natur som Krusk försökt motverka vilket fick honom att engagera sig mycket i uppdraget. Det var Krusk som märkte att den så kallade förbannelsen var av nekromantisk natur. Gruppens äventyr i Richeldorp ställde äventyrarna mot den fanatiska kulten Schaaldiersällskapet och senare mot roten av förbannelsen, spöket av Evelien Van Der Stroom. Under detta äventyr grundades äventyrskompaniet De Vita Mynten vilket Krusk var en av originalmedlemarna av.
Äventyrandet runt omkring Richeldorp såg däremot ständigt halvorken exponerad för social interaktion vilket innebar en stor ansträngning för den introverta druiden. Efter Evelien besegrats drog sig Krusk tillbaka från De Vita Mynten och blev den nya fyrtornaväktaren för fyren Steirntornet, som Schaldieersällskapet tidigare använt som bas.

Fyrtornsväktare och död

Krusks nya roll som fyrtornsväktare (från Frammanarens Tecken, 487 (5:e T. och framåt) kom att bli en hemlighet då, strax efter att ha befriat byn från kultister och förbannelser, De Vita Mynten gjort sig själva opopulära och efterlysta av Det Brügenska Handelskompaniet. Att den gamla fyrtornsväktaren Barend dött och ersatts tystas därför ner, vilket ger Krusk en fristad på ön. Under sin tid som fyrtornaväktare gjorde Krusk vad han kunde för att läka det av nekromantiska energier svårt skadade havslivet runt omkring Kust Verraden samtidigt som han lärde sig fyrtornsväktarens konster. Det nya livet verkade passa Krusk väl men kom att leda tills hans död året därpå.
Under Tjurens Tecken, år 488 (5:e T.), skedde ett våldsamt jordskalv som tycktes väcka något mörkt i tunnlarna under ön, vilket fick Krusk att försegla källargången nedåt. Kort därefter besöktes han av de överlevande medlemmarna från hans tidigare äventyrssällskap och deras nya allierade, nu under namnet Den Gyllene Hydrans Huvuden. Hans tidigare kollegor hade börjat forska i den mörka kraft som Schaldieersällskapet dyrkade - en mystisk varelse känd endast som Rösten från Djupet, och ville diskutera vad som egentligen hade hänt under ön med Krusk. Hydrans Huvuden sökte igenom de förseglade tunnlarna och stötte till slut på Odah'Vheer en Illithid som kommit till platsen för att kalla de överlevande medlemmarna av Schaldieersällskapet till sig. Odah'Vheer lyckades ta sig undan striden, men inte innan han läst tankarna på flera av äventyrarna och insåg att de representerade ett hot för honom. Illithiden började därför skicka sina undersåtar, en grupp Tankeförtärare, för att försöka döda och ta över kroppen från några av gruppens allierade - vilket inkluderade Krusk som övermannades av en sådan varelse och dödades. Varelsen besitter nu både Krusks kropp och minnen, men övertagandet innebar slutet för druiden.

Förmågor och personlighet

Krusk hade en stor och djup koppling till naturen och kärlek till djur, han strävade att finna en naturlig balans i alla åtaganden. Han hade en extra stor fallenhet för ekar och hade ett ekollon som sin personliga symbol och använde speciellt kultiverade versioner av dessa som sin personliga symbol. Krusk besatt en duglig kontroll över den form av naturbaserad arcana som lärs ut av druider och verkade ha en särskild dragning till åskbaserad magi, men hans riktigt talang låg i den druidiska disciplinen att förvandla sig till djur - en förmåga som gjorde honom formidabel i strid och ofta valde han att lägga sin druidiska magi åt sidan för att strida i vargform. Som person var Krusk tillbakadragen och timid. Utdragna sociala interaktioner hade en tydlig negativ effekt på halvorken, vilket ledde till en destruktiv tendens att avbryta en konversation innan viktig information hade delgetts för att snabbt dra sig tillbaka till ensamhetens trygghet. Som en konsekvens av hans liv som eremit hade han mycket lite respekt för mänskliga institutioner och placerade bland annat inget värde vid pengar och rikedom, alla intäkter över de direkt nödvändiga donerade han till Vita Myntens kassa eller till hans vän Gildor.

Krusk †
Folkslag: Halvork
Född: 453 (5:e T.)
Död: Tjurens tecken, 488 (5:e T.)
Yrke: Äventyrare, Druid, Eremit
Organisation: Gildor och Kompani, De Vita Mynten
Kända allierade: Gildor Cúthalion, Nyalocx, Volmar Eldbändaren †, Raforin, Kaagi
Kända fiender: Schaaldiersällskapet