Nordorf-Dettleshafen

Nordorf-Dettleshafen är en union av de två sydkaniska hertigdömena Nordorf och Dettleshafen som genom listiga politiska giften slogs samman under 394 (5:e T.). Furstendömet styrs av en ärkehertig, vanligtvis med sätet i staden Nordorf. Den nuvarande ärkehertigen är den unga Sigismund von Böttger som ärvt såväl titel som ett land plågat av krig när hans far Albert von Böttger dödades under det för Nordorf-Dettleshafen katastrofala slaget vid Leipfeld. Områdena som räknas till furstendömet är i mångt och mycket arketypiskt för de kaniska länderna i stort: bördiga fält, tempererat klimat med milda vintrar och varmare somrar, flertalet breda floder och tillgång till ett omfattande handelsnätverk över den kaniska viken. Landet är välbefolkat och infrastrukturen är god. Nordorf-Dettleshafen är ett rikt territorium och har varit så sedan långt före de kaniska länderna enades.

Historia

Under den fjärde tidsåldern befolkades de sydkaniska markerna av Welferna, en stolt människostam som under kung Bastiens kampanjer för att ena människofolken runt den kaniska viken styrdes av kung Otwin som tidigt och utan mycket motstånd underkastade sig den erövrande härskaren, men också var en av de första att söka slita sig loss från det imperiet han skapat efter hans död. En av anledningarna att det riksmöte som formaliserade den Kaniska Federationen hölls i Nordorf var just för att markera furstendömet och kung Otwins stora betydelse. Under stora delar av federationens historia har en politisk dragkamp existerat mellan Kanien och Nordorf över vart den politiska tyngdpunkten i federationen legat.
När beslutet att flytta landsrådet från den gamla huvudstaden Illstal (vars svåråtkomliga läge och framåt 200-talet (5:e T.) ringa betydelse) såg det länge ut som att Nordorf skulle bli det nya högsätet för federal politik, men den dåvarande hertigen Konrad von Böttger utmanövrerades av rådskungen Alexandar von Löwernstern som lät grunda den nya staden Dhal för att begränsa huset Böttgers stora makt.
När det kaniska inbördeskriget bröt ut 488 (5:e T.) efter den så kallade defenestreringen i Dhal då ingen ny rådskung lyckades väljas av det käbblande landsrådetådet hade en utomstående observatör lätt kunnat missta sig med att Nordorf-Dettleshafen skulle prestera långt bättre än vad som blev fallet. Furstendömet hörde till de största och rikaste av de kaniska länderna och sållade sig till den så kallade Federalist-sidan, som förespråkade ett återförenande av den splittrade federationen. För all sin styrka led riket dock fruktansvärd av sin strategiskt usla position - omgiven av fiender åt alla håll, och kom att leda många svidande nederlag under krigets första år. Nordorf-Dettleshafens många rika hamnstäder var ett huvudmål för aggression från såväl Pralitz som Brügen och senare även de De Fria Städerna efter de veutrisiska republikerna gett sig in i konflikten. Åt öster låg det sedan länge fientliga Ostermark som såg sitt tillfälle att plundra och härja i rikets östliga delar. Även vad som såg ut att bli en kort respit, den nordliga fienden Freibergs oväntade fall, kom att bli ytterligare en huvudvärk för huset Böttger när allt mer aggressiva horder av vidunder började söka sig från den ruinerade staden.
Vid 498 (5:e T.) var Nordorf-Dettleshafen en skugga av sitt forna jag. Stora och betydande delar av furstendömet hade tappats åt såväl söder som öster och väster. Efter det svidande nederlaget vid Leipfeld var den Nordofska armén helt slaget i spillror och Brügenska styrkor härjade när och var de ville. Få i riket vågar nu drömma om något annat än en mycket förödmjukande fred där Nordorf-Dettleshafen reduceras till en Brügensk lydstat.

Viktiga händelser

Slaget vid Leipfeld

Sedan det kaniska inbördeskriget bröt ut under våren 488 (5:e T.) har i princip alla större drabbningar för furstendömet Nordorf-Dettleshafen gått dåligt. Stora landmassor har erövrats av såväl brügenska, pralitska, veutrisiska och ostermarkiska styrkor och framgång på slagfälten har varit mycket sällsynt. Men inga av de nederlag som lidits under kriget kan mäta sig med Slaget vid Leipfeld, som för Nordorf-Dettleshafen endast kan benämnas som en total katastrof.
Efter att den initiala styrkan i den Brügenska attacken mot furstendömet sinat befann sig de två länderna i ett relativt dödläge från 494-497 (5:e T.) där endast småskaliga slag, ofta i form av räder, utspelade sig. Detta kom att ändras under hösten 497, när Brügen efter att under lång tid hade gjort mindre framsteg än vad som ansågs acceptabelt tog det motvilliga beslutet att plocka den skickliga men kontroversiella befälhavaren Roland Von Landsteiner tillbaka i aktiv tjänst efter att han utmanövrerats av missnöjda Brügenska adelsmän och tvingats i pension.
Efter en tid av planerande satte Landsteiner igång rask kampanj som genast tvingade Nordorf-Dettleshafen på defensiven. Den första dion under Jungfruns tecken 497 besegrades de nordorfska styrkorna vid Südgart och Marikenburgh plundrades. Den femte tesseran samma tecken tvingades ärkehertig Albert von Böttger än en gång till reträtt efter Slaget vid Vhellen. Vid början av 498 (5:e T) hade samtliga av Nordorf-Dettleshafens väpnade styrkor tvingats öster floden Donnerstrom som var det sista stora hindret mellan Landsteiner och det Nordorfska hjärtlandet. I ett sista försök att hindra Landsteiners arméer ställde Ärkehertig Albert von Böttger upp sina styrkor strax utanför den staden Leipfeld, där de två sidorna drabbade samman den tredje penten under Lejonets tecken 498.
Mycket går säga om Albert von Böttgers många positiva sidor. Under sitt liv var han en stor sponsor av såväl konst som vetenskap vilket kraftigt ökade Nordorf-Dettleshafens prestige under hans styre. Albert var en kompetent statsman och social reformatör, men hans dygder som general var få och slaget vid Leipfeld blev både hans sista strid och värsta nederlag. Redan från tidig morgon, när slaget började, gick det uselt för den nordorfska sidan när försvararna som sats att hindra Landsteiners styrkor för att korsa floden omringades och kapitulerade nästan helt utan strid. Det nordorfska artilleriet hade placerats för långt bort från det vadställe där delar av den Brügenska hären korsade och gjorde inte den förödande skada på fienden som Böttger och hans mannar hade räknat med. Kanoneld från fiendens sida träffade ett krutmagasin i utkanten av Leipfeld stad och den resulterande branden gjorde att sikten på slagfältet blev låg - vilket både gynnade fienden och reducerade slaget till blodiga närstrider. En krigslist hade planerats där bron Messingbrücke skulle sprängas för att hindra merparten av Landsteiners armé för att korsa den vägen och därigenom sinka deras tågande över floden - men ordern gavs försent och när bron väl sprängdes hade för många fiender korsat för att slaget skulle gå bärga. I ett desperat försök att vända krigslyckan försökte Albert von Böttger leda sitt kavalleri i en svepande attack mot fiendens flank. Men den dåliga sikten gjorde att han inte hade sett flaggsignalerna för en ytterligare kanonad och såväl ärkehertigen som många av hans närmaste män blåstes i bitar av sitt eget artilleri. Leipfeld bröt helt och hållet ryggen på Nordorf-Dettleshafens försvarsförmåga. Armén slogs i spillror och de som inte dödats eller tillfångatagits skingrades och förbanden löstes upp. Slaget vid Leipfeld markerade slutet på Nordorf-Dettleshafens hopp om seger i det kaniska inbördeskriget, och framtiden för furstendömet såg mörkare ut än någonsin.

Den sörjande döden

Krigets många fasor är inte bara vapen och soldater. Svält och sjukdom har börjat sprida sig på många platser. Värst av alla är den så kallade Sörjande döden en brutal pestsmitta som inte ens tycks gå bota med magiska medel. Pestens härjningar har skördat många liv och är inte i närheten av att avta. Sjukdomen är lika smittsam som den är smärtsam och dödar normalt sitt offer inom 3-5 dagar efter pesten brutit ut. Symptomen inkluderar blåsvarta svullnader på hals och under armar, öppna sår som inte tycks läka, blodiga naglar, svår huvudvärk och förlamning (inte minst ansiktet som tenderar att frysa i en plågad min kallad för ”sorgemask”. Utöver dessa redan svåra symptom tycks den sjuke ofta även höra skräckinjagande röster från tidigare avlidna, uppleva en intensiv inre kyla och se hallucinationer av skuggor. Pesten anlände till Nordorf-Dettleshafen från Osterwig i Pralitz och har sakta spridit sig norrut. På många platser där den sörjande döden härjat har så många som en tredjedel av alla invånare avlidit.

Militär

Efter det förödande Slaget vid Leipfeld är furstendömets arméer slagna i spillror. Ingen sammanhängande militär struktur existerar för tillfället och stor förvirring råder. Individuella platser försvaras av löst strukturerade garnisoner helt under ledning av lokala befälhavare eller av lokala milisenheter. Soldater är utrustade på klassiskt kaniskt vis med pikinfanteri och musköter understödda av kavalleri (ofta bestående av samhällets övre klasser och normalt utrustade med pistol och sabel) och fältkanoner. Som i många andra kaniska länder är soldater oftare legoknektar än stående nationsarméer. Nordorf-Dettleshafen är omringat av fiender: Freiberg till norr, Pralitz till stöder och Ostermark åt öst, men den största fienden är furstendömet Brügen som representerar ett existentiellt hot för landet. Brügenska soldater befinner sig redan djupt inuti Nordorf-Dettleshafen och läget ser minst sagt illa ut.

Religion

Religion i Nordorf-Dettleshafen är på många sett typisk för de kaniska länderna. Den viktigaste guden är soldatguden Ektar, krigets och lojalitetens gud (möjligtvis att tron på denne är något mindre stark i Nordorf-Dettleshafen än på andra platser i den nu splittrade federationen). Andra viktiga gudar och gudinnor inkluderar Ghedona, Stjärnorna och rättvisans gudinna, Aion, Guden av början och slut, Odheer, Själarnas vägvisare, Kirra, Solens och musikens gudinna och Edis, Läkandets gud. De viktigaste religiösa platserna i landet är Nordorfs Katedral i huvudstaden, dedikerat till Ektar men med många mindre kapell för andra gudar, Rättvisans tempel i Karolburgh (dedikerad till Ghedona) och Holundergarten (en gigantisk tempelträdgård i Ekenfurt, dedikerad till gudinnan Kirra).

Ekonomi

Innan det kaniska kriget bröt ut var Nordorf-Dettleshafen en av de rikaste kaniska länderna. Flertalet välmående hamnstäder både vid den Kaniska viken och floden Donnerstrom ledde till handel med såväl närliggande furstendömen som De Fria Städerna, Dagovod, Republiken Veneza och kolonierna på andra sidan Storhavet. Basvaror som järn, koppar, kol, salt, spannmål, öl, ull, tjära och honung handlas med, såväl som lyxvaror som vin, textilfärger och hästar (vilka anses vara några av de bästa i de kaniska länderna). Även tillverkade varor från landets många verkstäder var en bidragande faktor till Nordorf-Dettleshafens stora rikedom. Med 10 år av storkrig, svält och pestsmittor har furstendömets tidigare ekonomiska makt reducerats kraftfullt, men ännu är många av landets välmående städer orörda av fiendesoldater och är såväl källor till rikedom som lockande mål.

Politik

Nordorf-Dettleshafen styrs av en ärkehertig och den nuvarande ärkehertigen är den endast 23-årige Sigismund von Böttger, efter hans far Albert von Böttger dog under slaget vid Leipfeld. Tekniskt sett är Nordorf och Dettleshafen två separata länder i union, men de två är så integrerade med varandra att de i praktiken anses vara samma. Ärkehertigen har sitt säte i huvudstaden Nordorf som också är det politiska centrumet i furstendömet. Men hertigens makt är långt ifrån absolut, det råder hög decentralisering med mer eller mindre självständiga grevar som har många rättigheter hertigen inte kan kränka. Grevarna i sin tur har relativt liten kontroll över sina baroner och vissa borgmästare för några av de större städerna är i praktiken småfurstar över autonoma stadsrepubliker. Innan den Kaniska Federationen kollapsade var Nordorf-Dettleshafen en av de viktigaste spelarna inom kanisk politik och flera av federationens rådskungar kom från furstendömet, Nordorf har även temporärt varit högsäte för federationens landsråd i alla fall ett par gånger under federationens historia.

Social strukturer

Nordorf-Dettleshafen är ett välbefolkat land med en, åtminstone innan kriget bröt ut, välmående befolkning. Även de lägre sociala klasserna har haft saker att säga till om, med möjlighet för allmogen att skicka representanter till landets rådslag för att lyfta sina klagomål. Åtminstone i teorin är alla i Nordorf-Dettleshafen, inklusive adeln, ställd under lagen (även om olika lagar ibland existerar för olika samhällsskikt) och individuell frihet är relativt hög. Furstendömets tidigare ärkehertig var en stor sponsor av konst och vetenskap och under hans regi blomstrade landet och dess huvudstad Nordorf blev ett centrum för såväl kultur som vetande och arcana med åtskilliga observatorier, teatrar och universitet.

Nordorf-Dettleshafens heraldiska vapen

Självständigt hertigdöme (tidigare en del av den Kaniska Federationen)
Huvudstad: Nordorf
Statsskick: Ärftlig monarki
Statschef: Ärkehertig Sigismund von Böttger
Befolkningsmängd: ca 3 000 000
Huvudsakliga folkslag: Människor 84%, Stjärnalver 5%, Dvärgar 4%, Halvlängdsmän 3%, Orker 3%, Andra 1%
Viktiga gudar: Ektar, Ghedona, Kirra, Edis, Aion, Odheer

Furstendömet Nordorf-Dettleshafen, år 498 (5:e T.)